Kap 10
Jag passade Maya och sprang fram på planen. Jag kunde känna en av deras backar flåsa mig i nacken när jag sprang in för att möta väggpassningen som Maya gjorde till mig. Jag la i ytterligare en växel för att hinna till andra sidan om straffområdet och hinna ikapp bollen innan deras målvakt gjorde det. En liten touch och jag var förbi målvakten som hade slängt sig, och med en högeryttersida satte jag säkert bollen i mål.
Mitt lag vrålade ut bakom mig, jag sprang med armarna utsträckta och lät dem komma ikapp så de kunde krama mig. De dunkade mig i ryggen, sa "fan vad bra Felicia" och med mitt mål så ledde vi nu med 3-2 i årets sista match.
Matchen varade i en halvtimme till, det andra laget hade några farliga chanser och vi måste ännu en gång tacka vår otroliga målvakt som räddade oss. När slutsignalen gick så hoppade vi upp och ner i en ring, ropade vårt namn och skrek. Vilken laganda, vad jag hade saknat det.
I omklädningsrummet så sprutade vi champagne (som vi även smakade på) och skrek om hur vi skulle ta oss upp i de högsta ligorna.
Efter två timmars firande i omklädningsrummet så ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att passa den enda bussen som skulle få mig att komma hem.
Det började bli kallt ute, nästa vecka skulle vi börja träna inomhus. Jag var van vid att spela ute ett tag till i december, men det var annorlunda här. Jag drog mössan lite längre ner på huvudet och blev lättnad när jag bussen komma bakom krönet långt borta på vägen. Min mobil surrade till, och namnet på skärmen fick mig att tappa andan.
Kevin: Vi vet vart du är, din lilla hora.
Jag fick svårt att andas. De kan inte veta vart jag är, det hade inte kommit ut vart i England jag skulle, de kan inte veta… jag var så upptagen av att tänka på hur de kunde veta mitt nummer så jag höll på att missa att gå på bussen.
Jag satte mig långt bak och kollade i lugn och ro på messet. Det kändes som att om jag stirrade på det tillräckligt länge så skulle det försvinna.
Drrrr,drrrr. Jag öppnade nya meddelandet.
Harry: I watched the game on TV, congratulations!! :)
Jag: thanks! :)
Harry: I take it as you're more pleased this time? ;)
Jag: Haha yeah a bit ;)
Harry: Damn, I should have asked you out after this game instead, maybe you would have said yes ;)
Jag: Haha yeah right. Where are you anyway?
Harry: London
Jag öppnade meddelandet från Kevin igen. De kunde verkligen inte veta vart jag var…
Harry: Where did you go?
Jag: sorry, caught my mind on something
Harry: Anything you want to tell me?
Jag: I would prefer not to
Harry: Okay. I'm not going to push you, I hope you understand that. But if you still don’t want me to reach out to you anymore, please tell me.
Jag tryckte på stopp knappen och hoppade av bussen, gick de få kilometerna från hållplatsen till min lägenhet. När jag kom in genom dörren kollade jag på mobilen igen, han hade inte skrivit något mer. Vad skulle jag svara? Jag ville fortfarande inte att han skulle tro att jag kunde ge honom något, men av någon anledning hade jag blivit lättnad när jag såg att jag hade fått ett sms från honom.
Jag bestämde mig för att laga lite mat och tänka på saken under tiden.
Ett högt skratt bredvid mig avbröt mina tankar. Pierre satt med Zayns arm runt sig, de såg mer kära ut än någonsin. Han fingrade med hennes ring på vänstra ringfingret och jag kom att tänka på att jag fortfarande inte kunde tänka att Zayn var förlovad.
Mitt emot mig satt Louis, till vänster om honom satt Liam och Niall satt på kortändan närmast mig. Vi hade bestämt oss för att äta en sista middag tillsammans innan vi skulle få lite ledighet för att hälsa på våra familjer, innan vi skulle samlas en snabbis innan jul för att sedan bli lediga igen. Jag fingrade på mitt glas som var halvfullt på den öl jag hade beställt för en timme sedan och mina tankar vandrade iväg till Doncaster. Jag var avundsjuk på Louis, han skulle få åka dit och vara i samma stad som Felicia och jag skulle till min mamma i Holmes Chapel. Jag längtade efter min familj och min mamma, men något fick mig att tro att Felicia inte skulle åka hem över jul utan spendera den ensam. Tanken fick mitt hjärta att värka, ingen ska behöva fira jul ensam.
"What do you think Harry?" Liams röst bröt igenom mitt tänkande.
"Oh sorry, what?"
De andra skrattade.
"Seriously Harry, you’ve seen to be absent lately, whats going on? And why are you checking you phone 24/7?" tillade Louis när jag kollade på min mobil.
"What? Nothing" Jag gav dem ett övertygande leende och började prata om något annat. Jag märkte dock att Niall kollade på mig med en allvarlig blick och jag gav ett tecken om att jag skulle berätta sedan.
Vi skrattade, åt och hade trevligt. Det var längesen vi kunde gå ut och äta utan att massa fans följde efter oss. Jag gillade inte att klaga, men ibland hade det varit skönt att få vara en normal person. Som Felicia. Sluta Harry, det hjälper inte.
När jag kom tillbaka till mitt hus den kvällen så drack jag ett glas vatten innan jag gick upp för att gå och lägga mig. Jag la ifrån mig nycklar, mobil och diverse skräp på nattduksbordet innan jag gick för att borsta tänderna.
Jag hörde inte att min mobil plingade till när jag var inne på toan och gick och la mig utan att kolla på den.
På morgonen rullade jag över till nattduksbordet och såg att hon hade svarat.
Felicia- I don’t want you to stop contacting me.
Ett leende spred sig over mina läppar. Jag tog upp telefonen, öppnade Felicias kontakt och tryckte på ring.
"Hello?" hennes röst var trött, jag väckte henne säkert.
"Hi. Did I wake you up?"
"Yeah, you acually did"
Jag log för mig själv.
"I'm sorry"
"It's okay, promise"
Det blev tyst. Helvete, vad ska jag säga?
"So, about you text..."
"Yeah?"
"Do you really mean it?"
Det blev tyst några sekunder.
"Yes"
En obeskrivlig lättnad sköljde över mig.
"I'm really happy to hear you say that" jag kunde höra att hon log.
"Don’t get your hopes up; I didn’t say I would go out with you."
"Not yet."
"Haha, you are really confident about you flirting skills, aren’t you?"
"Not really actually, I'm just know that I think you are interesting."
Han fnös till i andra änden av luren, men jag visste att jag inte hade tappat tråden. Hon var som hon var, och jag verkade hittills ha kunnat bryta igenom den hårda ytan bit för bit, lite mer för varje gång vi pratade.
Jag spenderade frukosten framför TV:n, kollade på något matprogram som egentligen var något av det tråkigaste jag visste men det fanns inget annat. En signal från dörrklockan avbröt mitt tevetittande och när jag öppnade så kom jag på varför jag hatade att denna dörr inte hade ett kikhål.
Kevin.
