Kap 30
Jag hade fortfarande ont i huvudet på planet till London. Harry hade inte ringt eller svarat på mina samtal, Eleonor hade varit ännu mer borta dagen efter än vad jag hade varit och Ed var helt lyrisk över att Marion hade friat till henne igår. Jag ville verkligen vara så glad för henne som jag bara kunde, men när hon visade mig den platta guldringen med en vit sten i ville så jag bara gråta för att mitt eget liv var så patetiskt. Jag lyckades dock få till ett trovärdigt leende och Ed var nog alldeles för lyrisk för att orka bry sig om mitt sura humör. Jag kunde inte ens somna på planet som jag kunde göra annars när jag ansträngde mig tillräckligt, det enda jag kunde tänka på var om det skulle finnas paparazzi på Heathrow. Om de visste mitt namn så visste de definitivt vilket lag jag spelade i.
Till min lättnad så var det bara massa stressiga passagerare på flygplatsen och vi kunde snabbt ta oss till vår buss och åka till hotellet.
Jag älskade att bo på hotell. Det kändes så lyxigt, så speciellt. Mitt och Eds rum gick i mörkbrunt med undantag för den ljusa heltäckningsmattan, man fick nästan en känsla av skog. Jag älskade det från sekunden jag öppnade dörren, och de två sängarna i rummet var otroligt sköna.
Vi satt på varsin säng och kastade en påse godis mellan oss när Ed bestämde sig för att ta upp ämnet som jag bara hade väntat på.
"So, I saw these pictures of you in Doncaster...what were you doing honey?" Hon hade huvudet på sne och en bekymrad blick. Jag suckade tungt.
"We were just celebrating, Eleonor and I. Apparently things got a little out of control."
"He´s mad?"
"Furious. And so he should be, I didn't just embarrass me, I embarrassed him too. I just wish that he would return my calls."
"Don’t worry, he will. When he is ready, he will."
Jag kastade en godis på henne.
"When did you get so clever?" retades jag.
"Can't help it baby, I was born smart." Hon tog godisen jag hade kastat på henne och började frånvarande tugga på den. "So I take it you weren’t that happy about me going on and on about Marion and me?"
"I'm so happy for you Ed, I promise. I really wish that I could show it better."
"Throw me another candy and I will forgive you."
En annan sak jag älskade med hotell var deras pooler. Jag hade alltid älskat att simma, mina föräldrar sa alltid att jag var mer under vattnet än över. Jag visste inte om en vända i poolen skulle hjälpa mot huvudvärken som inte hade velat släppa varken under nattens sömn bredvid Eds rytmiska snarkningar eller under dagens träning. Jag påminde mig själv om att jag aldrig skulle dricka tequila igen.
Poolen var hyrd av vår lagledare, alltså var det ingen annan som fick använda poolen under de dagar vi var här. Jag var bortom ord glad för det, sällskap var det sista jag behövde.
Vattnet svalkade min hud och mina muskler. Jag låg på rygg i vattnet och försökte tänka ort ljudet av bilarna som hördes på andra sidan det stora träplanket och regnet som jag började känna mot ansiktet, försökte tänka på fåglar och lukten av varm strand. Det gick sådär eftersom regnet hela tiden förde mig tillbaka till verkligheten med sitt envisa smattrande mot mitt ansikte. Jag suckade djupt och skulle precis simma in till kanten när en rörelse i högra ögonvrån fick min uppmärksamhet.
"Hey." Hans röst nådde mig innan mina ögon hann urskilja honom genom regnet som började falla hårdare och snabbare mot ytan. "Are you done soon? The rain is kind of getting under my skin. Literally."
Jag lyckades samla till mig tillräckligt mycket för att simma till kanten och kravla mig upp. Genomblöt och genast genomfrusen gick jag fram till honom. Hans hår som normalt var lockigt och mörkbrunt var nu platt och svart. Det hade uppenbarligen växt, och han hade inte rakat sig på några dagar heller. Han var så vacker att det gjorde ont i hjärtat.
"Hey." Mina tänder började hacka, en blandad reaktion på kylan och att jag var så glad över att se honom. "I'm happy to see you."
"Me too. How´ve you been?"
Jag skrattade rakt ut. "Oh well you know, flying on pink clouds, you?"
"Same." Han log inte helt, men jag kunde se hans mungipa dra sig lite uppåt.
"Are you still mad?"
Han suckade.
"No. Yes. Maybe, I don’t know."
Jag nickade långsamt och slog armarna om kroppen.
"Come on, we can go inside and talk." Han tog mjukt tag i min arm och började snurra runt mig.
"You know what, no. I don’t want to go inside; I want you to tell me why you didn’t return my calls. I know that I hurt you, but you could at least have send me a quit text saying "I still want you in my life" or something like that." Fan, det var inte min mening att låta som en gnällkärring, men jag var för sårad för att bara kunna hålla tyst.
Hans ögon blixtrade till.
"Do you honestly think that you have the right to be mad? After what you did?"
"I don’t care if I have the right or not, and I'm not mad, I'm hurt."
"Well, I'm really sorry that I hurt you."
"Hah, no you´re not. You wanted me to feel bad, didn’t you?"
"Why are you even going on about this? I'm here now, and I came here to talk, not to fight!"
"Because you made me love you. You made me let you in and fall for you, you made me feel like I can't breathe without you, you made me feel like I was worth something. You made me feel like I had someone to live for...you made me love you. And I hate you for it."
Utan att veta vilken reaktion jag skulle få tog jag två stora steg fram, kupade händerna runt hans ansikte och kysste honom. Han hämtade sin förvåning - om han ens hade någon - snabbt och la ena armen bakom min rygg och ena handen runt mitt huvud. Jag mötte hans tunga - som smakade en blandning mellan jordgubbar, chili och pepparmint - och kysste honom med den största passion som jag kunde åstadkomma. Han var den enda som betydde något, den enda jag ville ha, den enda jag brydde mig om.
Han stelnade plötsligt och drog sin bort från mig. Hans blick mötte min, och jag såg den kärlek som jag hade velat se sedan första gången han kysste mig.
"I love you too Felicia."
Hans hår droppade runt mitt ansikte när han böjde sig över mig i sängen. Jag försökte så gott som möjligt föra in handen i hans hår för att kunna trycka honom närmare mig. Hans tröja och byxor hade åkt av någonstans i rummet - jag kunde inte riktigt komma ihåg vart - och han trasslade för att kunna få av min blöda röda bikini. Jag var iskall, men när han rörde mig så kändes det som att han hade glödande kol på handflatorna.
Vi rullade runt så att jag låg ovanpå honom, jag kysste honom djupt och snabbt innan jag förde mina läppar längs hans hals. Att höra honom flämta under mig var ett ljud som jag aldrig skulle tröttna på.
Min högra hand förde sig längs med hans fina mage och ner mot utbuktningen som började ta form i hans kalsonger. Jag klämde till runt den samtidigt som jag kysste honom. Han svarade genom att lite desperat stöna i min mun och trassla in händerna i mitt hår. Jag lät min hand komma innanför kalsongerna, började smeka honom.
Ska jag vara helt ärlig så improviserade jag bara efter vad jag hade sett på film och läst i böcker, men det verkade som att jag lyckades då hans kropp böjde sig lite uppåt mot min. Jag la min hand runt honom och började föra handen upp och ner, njöt av att känna hur han växte i min hand.
"Oh Felicia…" innan denna sekund hade jag aldrig trott att mitt namn kunde låta så... erotiskt.
Jag kysste hans bröst, smakade ordentligt på honom.
Utan förvarning så använde han hela sin kropp för att vända på oss och trycka ner mig under honom igen, vilket gjorde att jag tappade taget om honom.
Jag hann inte förbereda mig innan jag kände hans hand mellan mina ben. Jag var redan våt efter att ha sett honom bli upphetsad, men han verkade fast besluten om att ge tillbaka.
Det enda som existerade var de två fingrar han använde inuti mig som hittade sin rytm samtidigt som han pressade isär mina ben, allt för att jag skulle känna så mycket som möjligt.
Min kropp började darra och jag kunde känna hur underlivet drog ihop sig. En orgasm hade jag bara fått på egen hand (innan våldtäkterna) men jag kunde känna igen den sköna känslan när den kom krypande.
Han slutade dock innan jag hann komma hela vägen, och min besvikelse ersattes snabbt av en annan känsla när jag kunde känna hur han gled in i mig. Hans ögon mötte mina i några korta sekunder då ingen av oss riktigt rörde oss, innan han hukade sig över mig och började röra sig. Cirklar, in och ut, snabbt och långsamt, jag kunde inte hålla koll på allt. Mina naglar rev i hans rygg, mina ben la sig automatiskt runt hans midja.
Han förde ner ena handen för att kunna smeka min klitoris samtidigt som han fortsatte att röra sig inuti mig. Mitt underliv började dra åt sig runt honom igen, som att mitt underliv var hungrigt och han var maten. Jag la mina händer på hans rumpa och klämde till, tryckte honom närmare och ytterligare lite längre in.
Ett ljud som lät som en blandning mellan ett flämt och ett stön kom ur hans mun när han kom. Han nöjde sig dock inte, utan fortsatte att smeka mig tills jag inte ens visste vad jag hette längre och min kropp darrade ihop sig och jag fick mitt livs första orgasm med en partner.
+9 kommentarer för nästa :)
Kap 29
Jag märkte inte att kamerablixtar blixtrade på både mig och Eleonor där vi satt i baren och var inne på vår tredje öl. Vid det här laget så såg jag suddigt, jag var väldigt lätt påverkad av alkohol. Jag och Eleonor satt nära varandra, våra knän slog ihop och för att kunna höra varandra när vi pratade så var vi tvungna att luta oss mot varandra. Jag tänkte då inte på att hennes hand på mitt lår kunde ses som något det inte var, att vår närkontakt kunde misstolkas.
Jag hade aldrig varit ute med en tjejkompis förut, och jag hade ingen koll på hur mycket jag hade druckit så när Eleonor förslog tequila shots sa jag inte nej.
Bonfire heart fick oss att vandra ut på det lilla dansgolvet där det var smockat med folk. Vi dansade antagligen för nära varandra för att det inte skulle misstolkas, men vid denna tidpunkt så var jag så alkoholpåverkad att jag inte skulle ha märks om en gubbe på 80 år hade tagit Eleonors plats.
Jag kunde känna svetten som rann längs med ryggen, hur min kropp slog ihop med andra kroppar och hur händer och kroppar rörde sig överallt. Det var härligt att förlora sig själv.
Jag vaknade morgon efter i min egen säng. Det luktade konstigt, surt. Mitt huvud dunkade, aldrig hade jag haft en sådan smärta förut. Min hjärna försökte komma ihåg vad som hade hänt igår, men det var helt svart. Jag vände mig om och kollade på min telefon, ljuset från skärmen brände i ögonen och jag fick blinka några gånger innan jag kunde se att jag hade tolv missade samtal från Harry. Jag försökte ringa upp, men när ingen svarade så lade jag in ett kort meddelande på svararen innan jag gick upp för att äta frukost.
När jag reste mig upp ur sängen såg jag varför jag hade tyckt att det luktade illa. Mina kläder från igår var fortfarande på, men det som fångade min blick var resterna av spya som satt fast på tröjan. Lukten fick det att vända sig i magen och det var nätt och jämt att jag hann till toaletten.
När jag satt på badrumsgolvet med huvudet mellan benen försökte jag desperat komma på vad som hade hänt under gårdagen, men allt var bara svart. Jag försökte ringa Eleonor, men hon svarade inte.
Jag sökte på mitt egna namn på google. Jag hade aldrig fått upp något speciellt förut, bara lite resultat från olika matcher, men nu fanns det så många alternativ att jag inte visste vilken jag skulle välja. Världen måste uppenbarligen ha fått reda på mitt namn, och bilderna som fanns på mig gjorde att jag var tvungen att vända mig över toan igen.
Var det där verkligen jag? Bilder på en tjej som spydde ner sig själv och en kompis (eller möjligen hemlig flickvän som det stod rakt över bilden), som dansade nära både andra män och kvinnor, som skulle få Harry att skämmas? Jag skrollade igen alla bilder och hittade lyckligtvis ingen där jag hade stått och hånglat upp någon, men mina tårar började ilsket rinna när jag förstod hur pinsamt det var. Detta skulle världen komma ihåg om mig, detta skulle alltid vara det de tänkte på när de hörde mitt namn.
Twitter var full med trenden #harrystylesgirlfriendisaslut, och jag kunde inte ens läsa inläggen de hade skrivit. Jag kunde dock höra allas röster i huvudet, hur de kommenterade att jag inte var tillräckligt bra för honom, hur jag var en slampa, hur jag hade skämt ut honom.
Det som sved mest var ju att det sista var sant. Jag HADE skämt ut honom, rejält. Inte konstigt att han hade ringt så många gånger, han var säkert pissförbannad på mig och ville att jag skulle dra åt helvete. Jag försökte ringa honom igen, och till både min lättnad och min fasa så svarade han.
"Oh gosh, finally! I´ve been so worried, what the hell were you doing?!" Han var arg, men det fanns en liten underton av rädsla i rösten. Den där underbara rösten som jag skulle göra vad som helst för att få lyssna på i en evighet.
"Harry, I'm so sorry. Please believe me, it wasn’t supposed to happen, any of it. I'm so sorry that I embarrassed you."
"We can talk about that later, but didn’t you even think of the paparazzi that are going to follow you? I thought you had all of that figured out!"
"I'm sorry! Okay, I´m really sorry" frustrerat drog jag handen genom håret.
"Yeah I know, you’ve already said that."
"Look, you have every right to be mad at me..."
"Good, because I am."
"And you should be, but just trust me that I didn't plan it. I didn’t want it to happen."
"I know Felicia, I know. But I'm still mad."
Tårarna började rinna nerför min kind igen. Jag försökte frustrerat torka bort dem och försökte samla rösten för att kunna prata, men han hann före.
"Look, I have to go. I'll talk to you soon. Bye" Jag fick inte ens en chans att svara innan han hade lagt på. Telefonen ringde direkt när jag lagt ner den på golvet och jag kastade mig över den för att se om det var han, men mitt hjärta blev genast tungt när jag såg att det var från Sverige.
"Hej, det är Felicia."
"Hej Felicia, hur går det borta i London?" Tony, min tränare i Tyresö. Jag samlade ihop rösten lite till.
"Jo men det går bara bra! Laget är riktigt bra, både spelmässigt och utanför planen."
"Vad kul Felicia, det förtjänar du. Jag ringer dock med sämre nyheter." Trots att jag visste vad det betydde så ryckte jag ändå till när han sa det. "Vi har gått i konkurs. Vi kan inte behålla alla våra spelare, speciellt inte de som tjänar bäst. Tyvärr är du en av dem, och det är med sorg i hjärtat som jag måste säga att ditt konrakt med oss går ut i april. Jag är ledsen. Vi kommer efter april inte kunna betala din lägenhet i London längre eller garantera din plats i Doncaster Rovers. Jag är uppriktigt ledsen Felicia, men det är tyvärr så det är."
Jag tänkte inte ens på att jag tappade telefonen i golvet, jag rullade bara ihop mig till en boll och grät. Jag var klubblös, min "pojkvän" (eller vad han nu var) hatade mig just nu och jag hade skämt ut mig inför hela världen. Vid det här laget borde jag egentligen inte ha varit förvånad, allt hade varit så bra en längre tid nu att jag borde ha väntat mig att något skulle hända.
Är ni snabba med 5 kommentarer så kommer nästa del upp redan ikväll! ;)
Kap 28
"So, how did it go with Harry?" Eds röst väckte mig ur mina tankar när jag joggade över planen en onsdagskväll för att värma upp.
"I never told you his name."
"A picture of you and Harry Styles kissing on Heathrow airport is all over the world, it wasn’t that hard to figure out." Hennes leende var varmt. Jag började göra sidohopp för att få igång mina stela ben ännu mer.
"I guess I didn’t think about that. But it went...fine. Not perfect, but fine."
Hon höjde ett ögonbryn där hon joggade bredvid mig.
"And how's fine? Did he like the present?"
"Yeah, he did. Thank you for helping me, and thank Marion for me."
"Just helping a friend out, it was nothing." Hennes ord värmde mer i mitt hjärta än vad det säkert borde ha gjort."But if everything went fine, then why are you looking so sad?"
Jag drog ner mössan lite längre ner på huvudet.
"Apparently my club in Sweden has major depts. I'm just worried that we are going to go into bankruptcy."
"I'm sorry to hear that."
"They are trying everything they can to fix it, but if they don’t...then I don’t know where I will end up."
"You can always stay here."
Jag skrattade. "Thank you, I'll think about that."
Eleonor verkade vara borta igen, jag undrade vad som hade hänt och kände mig som världens sämsta vän som inte hade hört av mig. Till mitt försvar så hade mitt liv vänts upp och ner de senaste dagarna, jag hade lite annat att tänka på.
Skulderna Tyresö hade dragit på sig innebar att jag inte ens visste om klubben skulle finnas kvar i augusti när jag skulle hem igen. Det skulle alltid finnas andra klubbar, men mitt mål var att komma med i OS truppen 2016 så jag hade inte råd med massa nedslag.
Jag försökte koppla bort problemen under träningen. Det var match på söndag och jag visste att coachen skulle välja ut truppen delvis på dagens prestation, så jag försökte göra så gott jag kunde. Ed gjorde tummen upp några gånger när jag gjorde mål när vi övade hörnor och jag gjorde samma sak.
Hon var verkligen en person full av liv. Eleonor var djup och mjuk, höll sig lite i skymundan när hon inte kände någon och om man inte kände henne skulle man inte kunna tro att hon var fotbollsspelare av att bara kolla på henne. El var en vän jag alltid skulle vilja ha i mitt liv.
Ed däremot utstrålade självsäkerhet, hon var snygg och hon visste säkert om det men gjorde inte en stor sak av det. Hade hon inte varit homosexuell så hade säkert alla killar dreglat över henne (inte för att det skulle förvåna mig och de gjorde det ändå med hopp om att hon helt plötsligt skulle bli hetero).
"Okay girls, great job. We are playing a match on Sunday in London, and the players I want with me are: Nicola H, Naomi, Emma, Jemma, Felicia, Ed..." Jag andades ut så fort jag hörde mitt namn och Ed gjorde en luft high-five några meter bort. Jag blinkade tillbaka och kände adrenalinet börja bilad i magen som skulle ligga där tills på söndag när jag gick in på planen innan matchen, då det skulle bryta ut.
"We are flying to London on Friday night. I made sure that we are going to have the field to our self two hours on Saturday to get used to the grass and the surrounding. If you have any questions you can call me. Everyone's clear? Great, see you on Friday."
Ed snappade genast tag i mig.
"We can share rooms, right? Or are you going to stay at Harrys place?"
"No, he's going to Spain for a few days so you are stuck with me." Log jag.
"Perfect!"
Jag hällde upp kaffe i en stor kopp och satte mig i min soffa bredvid Eleonor. Jag hade bjudit över henne på middag, en inbjudan hon gladligen tackat ja till.
"Are you sure that you don’t want anything else?" frågade jag.
"No, thank you, I'm fine." Log hon.
"Why weren’t you at practice today?" Jag smuttade på kaffet och ågrade mig genast när det brände till i munnen.
"I was tired. Some days the meds affect me in a negative way, and I get sleepy. I'm going to be fine tomorrow."
"It must be hard."
"It is, but I'm alive. That’s the most important thing."
"I admire that. How strong you are."
Hon log lite svagt.
"I admire you too. You are pretty strong yourself, I don’t think you realise that."
Jag kollade ner på mitt kaffe och log.
"I got an interesting call yesterday by the way" fortsatte hon plötsligt. "from Mark Sampson."
"I'm sorry, I don’t know who that is." ¨
"He´s the head coach of the women´s national team"
"Oh my god! What did he say?!"
Hon log åt min entusiasm.
"He wanted me to come and practice with them this weekend, and since I'm not going with you to London, I said yes."
"Oh my god! Congratulations! This is great!" Jag gav henne en stor kram och försökte ignorera den lilla boll av avundsjuka som bildades i magen. Jag var mer än överlycklig för hennes skull, men hon fick precis en möjlighet jag hade velat ha i hela mitt liv. Jag slog irriterat bort den lilla bollen, detta skulle firas!
"Why didn’t you tell me right away? We have to celebrate!"
"No Felicia, it's not that big..."
"Not that big?! You just got the best and biggest call a football player can get! Screw a cosy home night, we are going out tonight."
Det slog mig aldrig att jag nu efter den offentliga kyssen med Harry skulle ha kameror efter mig vart jag än gick, allt för att fansen skulle komma på vem den "mystiska tjejen på Heathrow" var. Det slog mig inte att mina beslut och mina handlingar nu skulle hamna på en första sida på någon skvallersida.
Om jag ändå hade kommit på det innan vi gick ut den kvällen.
+8 kommentarer för nästa :)
Kap 28 publiceras ikv ;)
Kap 27
Jag visste att jag var orättvis mot henne. Jag hade varit otydlig ända från början, ändrat mig och inte kunnat ge henne ett klart besked.
Och nu hade jag fått henne att ge sig själv till mig helt och fullt. Inte för att jag ångrade själva sexet, men jag hade en känsla av att jag i slutändan bara skulle såra henne.
Hon gnydde till lite bredvid mig. Jag undrade vad hon drömde om, vad som pågick i hennes huvud. En del av mig önskade att hon skulle inse att jag inte var den bästa hon kunde få, men samtidigt fick tanken på henne med någon annan min mage att knytas ihop och luften att gå ur mig. Jag undrande om det kändes såhär för alla eller om det bara var jag som hade en mental störning.
Jag kollade på klockan. Kvart över sex på morgonen, det kändes onödigt att ligga kvar i sängen och bara rulla runt i självömkan, så jag gick upp för att ta en dusch och ringa till den enda person som kanske skulle kunna förstå mig.
Min mamma.
"Harry?"
"Yeah. Sorry if I woke you up."
"You didn’t. I'm just surprised you're up this early."
"I couldn’t sleep. And I needed to talk to you."
"What is it honey?" älskade mamma, jag kunde se framför mig hur hon la ifrån sig boken hon hade i händerna och gnuggade näsroten med tummen och pekfingret.
"I need you advice on something. A girl, or maybe she's a woman..."
"There's a big difference Harry." Jag kunde höra hur hon fick anstränga sig för att inte skratta. "I know mum."
"Sorry honey. Anyway, what's with her?"
"Well, I really like her. Like, a lot. No, it's more than a lot; I think I'm falling in love. But she's has kind of a complicated story in her baggage..."
"Harry, everyone's stories are complicated. Don’t make it harder than it is."
"Yeah, I guess. I just don’t know if I can live with it."
"It's her story, not yours. It's her past, her life, not yours. You can only be a part of her life now, and you can't change what ever happened before you met her."
Jag skrattade.
"Mum, sometimes I wonder if you have some special gift that makes you see into everyone else's life, because you really nailed it."
"I'm a woman. We do have special powers."
"Yeah, I guess you do."
Sedan pratade vi bara om hennes liv, bara om simpla saker som att hon inte visste vad hon skulle köpa till middag. Det var skönt att kunna släppa allt och veta att hon aldrig hade behandlat mig annorlunda bara för att Harry Styles idag var ett känt namn.
Vi hade pratat i nästan två timmar när jag hörde att Felicia gick nerför trappan.
"Mum, I'll call you okay? Love you."
"Love you too Harry. Looking forward to meet who ever this girl is."
Jag himlade bara med ögonen och reste mig ur soffan när Felicia långsamt gick in i rummet. Jag tvekade inte, utan tog tre stora steg fram för att ge henne världens omfamning. Jag överraskade henne nog rätt rejält, men hon hämtade snabbt och hennes armar gled runt min nacke. Jag kunde känna hur hennes bröst pressades mot mig genom det tunna svarta t-shirten hon hade på sig, och jag kramade henne lite extra hårt innan jag vände mitt huvud för att pussa henne på huvudet innan mina läppar hittade hennes mun.
"Do you want breakfast?" Jag tog hennes hand och ledde henne mot köket.
"Uhm..Yes please." Stackaren, jag skulle också vara förvirrad om jag vore hon.
"Oh wait! I haven’t given you your present." Jag studsade upp ur stolen och sprang upp för at hämta den innan han hann säga något.
"You didn’t have to buy me anything..." klagade han när jag kom tillbaka.
"You bought me something, it's only fair. Open it." Jag var nästan löjligt glad, nästan som när man var liten och fick egna paket. Jag slog bort tanken på att han inte skulle gilla det, det var tanken som räknades.
"Be careful" sa jag mjukt när han tog upp muggarna ur kartongen. Jag rodnade lite när han läste vad som stod på dem, den ena med mitt namn och den andra med hans. Det kanske var lite töntigt ändå? Det var ju inte så att jag skulle flytta in eller något.
Hans blick sa dock något helt annat, han verkade genuint glad över presenten och lutade sig över bordet för att kunna kyssa mig.
"That's really sweet. Thank you, really."
"You're welcome." Log jag.
"You can stay for another day you know." Konstaterade Harry när vi gick mitt i en stor klunga av människor på flygplatsen. Jag hade sagt att han kunde stanna i bilen för att slippa all uppmärksamhet, men han hade bara fnyst åt mig.
"I actually can't. I have practice tonight."
"Oh yeah, right."
Vi gick tills vi hittade min avgång. Han stannade mig och vände mig mot honom.
"When am I going to see you again?"
"When ever you decide to come and visit me."
Han log snett.
"Don’t say too much. I might show up at your doorstep tonight."
"I wouldn’t mind it. Thank you. For yesterday, for this morning. For everything really."
"I'm the one that should be grateful." Med de orden så lutade han sig fram och kysste mig. Inte en liten avskedspuss utan hela paketet. Jag kunde höra några människor ropa runt om oss och det blixtrade framför mina stängda ögonlock, men jag brydde mig inte. Så fort hans varma läppar mötte mina så var jag förlorad.
"I will see you soon, I promise." Han strök mig over kinden.
"I hope so." Jag gav honom en snabb puss innan jag sprang till mitt plan. Flygvärdinnan kollad lite irriterat på mig, så jag muttrade ett bittert "sorry" och gick för att sätta mig på min plats. Väl där så hann jag somna innan vi hade kommit upp i luften.
+8 för nästa :)
Kap 26
Mina ben låg fortfarande runt hans midja när hans tyngd tryckte ner mig på sängen. Han mun var mjuk och varm, men kyssarna var fyllda med frustration. Egentligen förstod jag inte vad jag höll på med, jag visste att jag skulle bli fruktansvärt sårad om vi hade sex och om det skulle visa sig att han inte skulle klara av att vara med mig igen. Men den del av mig som ville ha honom mer än något annat hade tagit över min kropp, jag reagerade instinktivt och när han drog av mig min tröja för att börja knäppa upp min BH så visste jag att jag inte skulle kunna säga nej.
Jag fumlade med hans tröja samtidigt som han försökte ta av min BH:n, vilket såklart resulterade i att hans tröja fastnade över hans ena arm. Till min lättnad började han skratta, ett skratt som gjorde att jag helt plötsligt kunde slappna av.
När jag till slut fått av honom tröjan så strök jag mina händer över hans bröst. Han fick av mig BH:n - något jag skulle ha varit nervös över om jag inte hade varit så upptagen av att stryka med händerna över hans bröst - och lutade sig på armbågarna på var sin sida av mitt huvud. Jag strök mina händer över hans tatueringar, fjärilen och fåglarna, över hans armar, fascinerad av tatueringarna och dess innerbörd. Jag hade alltid velat ha en tatuering, men alltid varit för feg för att våga pröva.
Mitt hjärta dunkade oerhört hårt i bröstet när hans läppar strök längs med mina nyckelben, för att sedan vandra vidare ner mot brösten. Jag var nervös, förväntansfull och upphetsad.
Han kysste mjukt ovansidan på mitt vänstra bröst och började sedan suga på bröstvårtan. Jag flämtade - lite väl högt enligt mig - av den plötsliga njutningen som pulserade genom kroppen. Mitt hjärta skenade så mycket att det gjorde ont.
Hans tunga rörde sig skickligt över bröstet innan han gick över till det andra. Det pirrade i hela kroppen, dunkade i underlivet och mina bröst blev större, fylligare, känsligare och tyngre. Mina händer kramade om lakanet, jag var alldeles för upptagen av känslan för att kunna tänka på att ta av honom hans byxor.
För tidigt så slutade han och började vandra sig ner för att knäppa av mina byxor och dra av dem. Jag undrade för en kort stund om jag hade rakat benen igår, men så fort jag kände hans hand på insidan av mina lår så försvann den tanken.
Jag hade aldrig trott att man kunde vilja ha en person så här mycket. Inte bara psykiskt, utan fysiskt. Hela min kropp skrek efter honom, efter att få känna honom. En plågsam lite tanke i mitt huvud undrade om han verkligen kände samma sak.
På något sätt så hade han fått av oss båda byxorna och jag kunde se en utbuktning i hans kalsonger som skickade mitt hjärta till halsgropen.
Jag kunde känna hans hand närmare mitt kön och särade instinktivt på benen. Han smekte mig långsamt på utsidan av trosorna, bara ytterst lätt men jag kunde känna att jag blev våtare.
Blicksnabbt drog han av mig det sista plagg jag hade på mig och den plötsliga känslan av hans händer mot mitt nakna kön fick mig att rysa till. Sedan var jag upptagen av känslan från hans händer för att kunna tänka på något annat. Hans fingrar drog längs med sidan av mina blygläppar, och jag kunde känna hur min klitoris blev större och fylligare. Jag bad en tyst bön om att inte skulle använda tungan, jag var inte redo för det än.
Gudarna verkade ha hört mina böner, för att fortsatte att använda fingrarna. Min kropp öppnade sig när ena hans finger letade och hittade öppningen, och när han långsamt förde in det inuti mig så kröktes hela min rygg och jag kramade mig runt hans finger. Han töjde mig lite till genom att föra in ytterligare ett finger, samtidigt som hans tumme hittade min klitoris och började smeka den. Först var det lätt, som att han var rädd att han skulle skrämma mig. Sedan blev trycket hårdare och hans rörelser snabbare.
Känslan var så otrolig, så stark, så härlig. Jag stönade på ett sätt jag inte visste at jag kunde när ett tredje finger långsamt gled in i mig. I just det ögonblicket skulle jag ha gjort vad som helst, jag var hans.
Jag var så överväldigad av känslan att jag knappt märkte när han drog ur fingrarna för att dra av sig sina byxor och lutade sig över mig för att dra ut lådan till det lilla bordet bredvid sängen. Jag vaknade till lite när jag hörde att en förpaktning öppnades och när jag kollade ner.
Jag måste ha glömt hur mycket det var som faktiskt skulle få plats i mig. När han rullade på kondomen så åkte återigen mitt hjärta upp till halsgropen. Hittills hade min kropp aldrig tagit emot någon med vilje, och en liten skräck blandade sig i mitt bröst.
Han la tungt sin kropp mot min, och jag kunde känna hur hans erektion gned mot min klitoris. Hans gröna ögon mötte mina. De hade fått en annan färg nu, lite djupare, mörkare.
"Are you sure?" Det var det första han hade sagt sedan han hade lyft upp mig på nedervåningen.
"Yes." Mina händer trasslade sig in i hans hår och jag svalde när han använde sin hand för att hitta rätt.
Han gled försiktigt, långsamt och mjukt in några centimeter, sen stannade för att se min rektion. Det gjorde inte ont som jag hade förväntat mig, jag öppnade mig bara för mer.
Jag var dock inte beredd på den djupa stöt som han plötsligt gjorde. Hela han fyllde mig och skräcken grep tag i mig, fick det att svartna framför ögonen. Sedan lugnade han ner sig och började långsamt röra sig. Min puls lugnade ner sig lite och jag började försiktigt röra mig för att möta honom. Mina höfter gungade samtidigt som han rörde sig in och ut, och den otroliga känslan av att kunna känna honom inne i mig fick mig att vilja gråta. Jag kunde känna hela honom. Mina naglar rev lite i hans rygg när han gjorde en extra djup stöt, och jag la benen runt hans midja och spände mina muskler i underlivet för att kännas tightare.
Han kysste mig mjukt på munnen och plötsligt spändes hela hans kropp. Jag visste tillräckligt mycket för att veta att killarnas orgasm inte varande lika länge som tjejernas, och när han la sig tungt ner på mig efter att ha tömt sig så slog jag armarna om honom och bara njöt av att ha honom så nära.
+8 kommentarer för nästa :)
Info
Just reminding
Kap 25
När trampade vi snett? När gick det fel? Hans avvisande sved som en kniv i hjärtat.
Han återgick till att kyssa min mun. Jag drog mina händer genom hans hår och började sedan försöka få av honom tröjan.
Hans hand på min stoppade mig och jag kollade undrande på honom.
”Wait” han flåsade lite, ett ljud som fick hela min kropp att gå i taket.
”Is something wrong?”
“No. Yes. I can’t do this.” Han började resa sig ur sängen.
”Wait, what?” Jag kollade mig snabbt om efter min tröja som låg på sidan av sängen. Jag stoppade honom i dörröppningen med min tröja i handen. Jag var svagt medveten om att jag var halt avklädd och han fortfarande hade allt på sig. Han såg så perfekt ut, medan jag antagligen såg rödflammig ut efter hans kyssar.
”I’m sorry. I just can’t do this.”
“Do what? We were just kissing.” Även om det inte hade varit det jag hade haft i tankarna, men det behövde jag inte nämna.
”We would have done a lot more if I hadn’t said no.” Han kollade ner i golvet. Varför ville han inte kolla på mig?
“Is that a problem? Don’t you want to do it?”
“I…I don’t know Felicia. I don’t know.”
“Are you a virgin? Is that why? Because technically, I am too.”
“No, I’m not.”
“Then what is it? Is it because of me? Because of what happened to me?”
Han svarade inte, men blicken han gav mig var svar nog. Jag drog efter andan och smärtan högg till i bröstet, sved som ett brännsår.
Så här var vi nu. Ruta ett. Eller nej, vi var nog innan ruta ett. Vi var mil bakom ruta ett.
“Say something.” Hans röst överraskade mig efter tystanden hade pågått den senaste timmen.
”I should say something? YOU should say something. You should explain why you suddenly feel this way. I thought this is what you wanted, what you were looking for. But apparently not.”
“Are you done?” fan, han lät arg.
“Yes.”
Hans blick mötte min.
“Okay. I don’t know what I feel for you. I wish I did, and I’m going to be honest. First it was just a little game, because you were so stubborn and I liked that. Then, I started to have feelings for you. So I kissed you, and that was probably the best kiss I’ve ever had.
Then you told me that you got raped. And not just once or twice, that you’ve even lost count. That scares me to death. I thought I could handle it at first, but now I just don’t know. It’s not that I’m not attracted to you physically, because believe me when I say that I am. You have a wonderful body, a body a lot of girls would kill to have, and your face is beautiful. But I don’t know if my emotions are… I don’t know how to put it, but I don’t know if I can be the boyfriend I want to be for you. I don’t know if I’m going to be able to listen to you talking about what happened to you, because I’m scared of it. So, I don’t want to give myself to you and maybe give you false hopes. Don’t get me wrong, I want to be with you, but I don’t know if I can.”
Hans blick hade inte lämnat min under hans bekännelse. Jag kunde känna hur mina ögon började tåras. Det var precis det här jag var rädd för, att han inte skulle kunna klara av mitt förflutna.
“Do you wish that I hadn’t told you?” mina ord lät små och ynkliga.
“I have thought about that a lot, and honestly, I can’t give you a fair answer on that.”
Jag lutade mig tillbaka i den vita stolen och kollade ut genom fönstret. Det var mörkt, men små regndroppar smattrade melodiskt mot rutan. Det fick det hela att kännas som en film. EN väldigt dålig film.
”Why am I here then?” frågade jag.
“Because I like you. That hasn’t changed.”
“I don’t get it. I’m sorry, but I really don’t. You say that you like me and that you want to be with me, but at the same time you don’t? You owe me better than that for giving me hope about you.”
Han ställde sig upp så snabbt att stolen ramlade bakåt. Han slog frustrerat ut med armarna och när jag såg vreden i hans ögon så kände jag skräcken komma flytande.
”I don’t know what else to say! That’s how I feel, and no matter how damn confused you are about that, that’s the truth. Grow up and get over it.”
Jag reste mig snabbt upp för att försvara mig själv på samma nivå.
”I need to grow up?! You surely have a twisted worldview. I am the one that’s grown up here!”
“Don’t be ridiculous…”
“YOU are the one that’s ridiculous! Wow, I’m only a month older than you, but look at the difference between us. I would NEVER, ever, treat someone like this!”
“Don’t say that until you are in the situation by yourself!”
“Fine, I’m not going to bother you with this anymore. I’m out.”
Jag började gå mot dörren men Harry var snabbare och blockerade min väg.
”Don’t turn your back on me!”
“I should have done that a long time ago. Let me pass.”
“No. We are not finished about this.” Trots att han var arg så kunde jag inte låta bli att lägga märkte till hur bra han såg ut. Hans vita t-shirt satt åt runt kroppen, den blå rutiga skjortan med olika nyanser och korta ärmar visade hans tatuerade armar. Svarta, SLIM fit byxor satt runt den smala midjan. Jag kände mig av någon anledning lite för vanlig i mina svarta jeans och röda skjorta. Hans lockar stod ut lite från huvudet, som att de också var frustrerade.
”We are so finished about this. You made me open up to you, made it feel like this is okay, and this is how you repay me? Thanks a lot, you are no different than the guys who raped me.” Jag ångrade orden så fort de var sagda, och speciellt när jag såg smärtan i hans ögon.
”That’s how you see me?”
“No, I’m sorry. I didn’t mean that.”
“Yes you did. There’s always a bit of truth in everything we say.”
“I really don’t understand why I apologize to you after everything you just said, but I’m sorry. I didn’t mean it, really.”
Han suckade och hängde med huvudet. Han suckade igen och mötte min blick.
”I’m sorry too. I really do like you Felicia, but I’m scared. I’m scared that I’m not going to be able to be here for you when you need it.”
“We will figure that out, somehow.”
Jag placerade mina händer runt hans ansikte och drog honom mot mig för att kyssa honom. Till min lättnad så besvarade han min kyss genom att lägga armarna runt mig och invadera sin tunga i min mun. Hans tunga kittlade insidan av mina kinder och skickade ett pirr rakt ner till underlivet.
Jag drog av honom skjortan, slängde dem på golvet bredvid oss. Jag kände hans hand som la sig runt min nacke. Han slutade kyssa mig och kollade mig i ögonen.
“Are you sure that you want to do this? I can’t promise you anything.”
“Yes. I promise. Are you sure?”
“Never been more sure in my life.” Hans läppar mötte mina igen, och medan han kysste mig så lyfte han upp mig så att jag kunde lägga benen runt hans midja och började gå mot trappan.
+10 kommentarer för nästa ;)
HAHAH sooorry att jag drar ut på det, men i nästa del så kommer det bli lite extra roligt... ;)
Kap 24
Musiken dunkade i kropp, fick den att automatiskt röra sig i samma takt. Det var trångt och svettigt där jag dansade mellan massa olika kroppar som rörde sig rytmiskt till musiken. Beyoncé med Singel Ladies började spelas och alla gav ifrån sig ett litet vrål, ett vrål som jag automatiskt drogs med i. Det var så skönt att bara få slappna av med sina vänner, sluta tänka på verkligheten. Alla mina vänner från bandet var här, min syster, Ed (Sheeran) och några som jag hade haft kontakt med från Amerika.
Jag drack antagligen lite mer än vad jag borde, men hela stämningen var så rätt och det var skönt att få släppa loss. Jag gick för att beställa mer öl till alla, det var bara en gång i livet man fyllde 20.
Dagen efter började jag ångra vad jag hade gjort. Huvudet dunkade som att någon slog på det inne från och jag kunde känna ur magen nästan inte ville behålla frukosten.
Jag spenderade en timme bredvid toan med huvudet mellan benen, mest för att tänka men också för att ha nära till toan ifall magen skulle göra uppror.
Jag visste inte vad jag skulle göra av Felicia. Helt ärligt så hade detta från början mest varit en utmaning, jag ville se hur långt jag skulle kunna komma.
Sen hade det blandats in känslor, starka känslor som kunde göra så att det kändes som att någon vred om mitt hjärta när jag såg henne.
Och sen hade hon berättat om alla överfall. Det fick mig inte att tycka mindre om henne, men jag visste helt ärligt inte om jag kunde leva med något sådant i bagaget. En del av min kropp ville bara fly så långt jag kunde, medan en annan del var ockuperad av alla känslor som hon väckte inom mig, känslor jag inte ens visste att jag hade.
En snabb blick på klockan påminde mig om att hon skulle vara här om mindre än en timme, så jag hoppade snabbt upp (eller ja, så snabbt min kropp ville gå med på), och började städa huset och byta lakan i sängen. Jag visste inte vart hon ville sova, men det skulle väl visa sig.
En timme senare så hade jag faktiskt lyckats få mig själv att se någorlunda representabel ut när det knackade på dörren. Jag drog snabbt handen genom håret och gick för att öppna.
Det var ingen tvekan, hur mycket en del av mig än ville springa åt andra hållet så var den andra sidan starkare. När hon stod där i sin svarta tjocka jacka och vita jeans, rosenröd om kinderna och håret utsläppt runt det fina ansiktet så slogs jag av den överväldiga känslan av att jag ville ha henne. Inte bara psykiskt utan fysiskt likaså.
"Hey you." Sa jag och drog henne mot mig i en varm kyss. Hennes läppar var lite kalla från blåsten ute men värmdes snabbt upp av mina. Jag drog in henne i halen och tog av henne jackan, min tunga utforskade hennes mun. Hon svarade, tryckte sin kropp mot mig som fick mig att bli galen och min kropp att spännas på alla ställen. Jag tryckte upp henne mot väggen och kysste henne djupt, drog mina händer längs hennes sidor.
Efter ett tag kom jag på att vi båda måste andas, så jag släppte henne lite men stod fortfarande olidligt nära.
"I really should visit you more often." Hennes ögon glänste. Jag älskade när de gjorde det.
"You really should." Svarade jag och kysste henne igen.
Eftersom jag antog att vi skulle sova i samma rum så ställde jag in min väska i sovrummet längst upp. Det var väldigt stort, väggarna var gräddvita och varma. På sängen låg det ett sort grått överkast i siden, det var lent mot mina händer och jag kunde föreställa mig både det ena och andra i denna gigantiska säng.
Annars var rummet rätt sparsamt möblerat. Var sitt nattduksbord på vardera sidan om sängen, en fåtölj i ena hörnet och en garderob längs med en hel vägg.
"You like it?" Hans röst avbröt mina funderingar och jag snurrade runt och kollade på honom.
"I guess. A little bit different to my own room, but it's nice." Jag gav honom ett äkta leende och gick fram och la armarna runt hans hals. Jag vet inte vart allt detta mot kom ifrån, men jag gillade det.
"It's nice." Upprepade jag och ställde mig på tå för att kunna kyssa honom.
Hans armar nådde runt hela mig och pressade mig mot honom. Alla celler i min kropp var fokuserad på honom, på hans händer som vandrade ner mot mig rumpa.
Jag började långsamt förflytta mig mot sängen. Han följde med mig utan att tveka, lyfte snabbt upp mig i sin famn - där jag la benen runt hans midja - och la oss ner på sängen. Mina ben spändes åt funt hans midja för att trycka honom närmare. Jag kunde känna ett svagt tryck mellan mina ben, och jag kände en liten triumf känsla i magen av att han kunde bli upphetsad av att vara med mig.
Han kysste min kind, min hals, mina nyckelben. Hans händer började treva sin innanför min ljusa tröja, värmen han utsände genom dem var överväldigande. Han kollade lite frågande på mig och efter en nick som bekräftelse från mig så drog han av min tröja och slängde den på golvet.
Hans blick på min kropp fick mig att rodna. Jag hade aldrig blivit inspekterad på detta sätt och jag var faktiskt väldigt glad över mammas present.
Han kysste mig precis mellan brösten. En mjuk kyss som fick det att pirra i mitt underliv.
Jag skulle göra det här. Här och nu.
+7 kommentarer för nästa :)
Kommentarer
Kap 23
Mina tankar gick alltid tillbaka till mig själv. Att jag skulle ge honom mig själv. Men nej, hur mycket jag än tyckte om honom så var jag inte redo för det.
Jag ville verkligen inte misslyckas med att ge honom en present som han inte tyckte om, men nr mitt huvud började dunka efter att ha gått runt i alla affärer så gav jag upp och gick hem för att hinna byta om och komma iväg till träningen.
Jag pumpade och pumpade, tog ut mig till max. Jag kunde känna blodsmak i munnen men jag ville inte ge upp.
Idag gick träningen bara ut på kondition. Vi spelade fem minuters matcher tre mot tre, med en minuts paus emellan. I pauserna låg jag ner i gräset med ben som kändes som gelé och kollade upp på himlen som började bli mörk. Eleonor var inte här idag, så jag satt lite för mig själv och försökte få tillbaka andningen.
En mjuk duns till höger fick mig att kolla upp. En lång och smal tjej med brunt hår hade satt sig bredvid mig. Jag kunde inte komma på hennes namn, men jag var avundsjuk på hennes långa mörka ögonfransar och mörkt bruna ögon. Hon började rätta till ett benskydd men hade blicken på mig.
"Though day huh?"
"Yeah" svarade jag och drack en klunk ur min vattenflaska. "But I like it."
"Me too. Or well no I don’t like it at all, but my goals keep me going." Log hon och drog upp strumpan igen över benskyddet.
"Your name is Felicia, isn’t it? I´m Ed, I don’t think we have officially introduced each other." Hon sträckte fram handen och jag blev inte förvånad av hennes fasta handslag.
"I'm sorry, but "Ed"? Is that a nickname?" Jag kunde inte hjälpa att fråga. Hon böjde bak huvudet och skrattade.
"Haha my girlfriend asked the same when we first met. I'm sorry to disappoint you but it's my real name."
"I'm not disappointed, it's just different. What is your girlfriend´s name?"
"Marion. And I must say that it fits her, she's like ridiculously beautiful." Det lös i Eds ögon när hon pratade om sin flickvän, och jag kunde känna ett stygn i hjärtat. Jag undrade hur Harry såg ut när han pratade om mig.
Vi hann inte prata mycket mer innan det var dags att börja spela igen. Efter träningen tog jag en lång dusch samtidigt som jag pratade med Ed som stod i båset bredvid, hon erbjöd sig 'ven att skjutsa mig hem. Jag tackade och sa ja då mina ben kändes som gelé, jag skulle aldrig ha orkat åka buss.
"Do you have a recommendation for a birthday present?" frågade jag när vi var på väg till min lägenhet.
"Who is it for?"
"A guy. He´s turning twenty, he should get something special, right?"
"Haha well, when I turned twenty, all I got was decoration books for my new apartment. You should get him something personal and beautiful."
"Like what?"
"Is he your boyfriend?"
"No."
Hon sneglade på mig.
"Well, I can see on your face that he´s more than a friend. Anyway, I might have a few ideas..."
Jag och Ed bestämde träff dagen efter så hon skulle kunna gå med mig och hjälpa mig att välja en present till Harry.
Jag stod och väntade utanför en kina restaurang - varifrån man kunde höra chefen skrika på sina anställda - och fick en chock när jag fick syn på Ed. Hon gick bredvid antagligen den snyggaste kvinna jag någonsin skulle få se.
Hennes hår var svart, mjuka lockar böljade ner en bit över ryggen. Det såg så glansigt och mjukt ut att jag nästan ville känna på det. Hon hade breda axlar, fylliga bröst, markant midja och långa men formade ben. Hennes läppar var svagt röda, något som jag annars skulle tycka såg gräsligt ut, men på henne såg det så rätt ut. Jag drog slutsatsen av att det var Marion när min blick gled ner på deras händer som var tätt omslingrade runt varandra.
Och inte med att hon var snygg, hennes röst lät som honung och hon var nog den trevligaste människan jag någonsin träffat. På sina tjugo tre år så var hon väldigt jordnära, folk vände sig om när hon gick förbi. De enda gångerna man kunde se att hon rodnade var när Ed kollade på henne med en blick som var så fylld av kärlek att jag var tvungen att kolla bort.
"What do you want to know?" Mitt ansikte gled automatiskt in i ett leende vid tanken på Felicia.
"How is she? Is she tall, short, blond, brunette?"
"Haha. She's ... she's really funny, even though she doesn't seem to see it. To be honest, at first I only saw her as any other girl, nothing special you know? I admit that she was pretty, but that was it. Then after I got to know her, her personality has shown how beautiful she really is. She's blond, I guess she's pretty tall, not size zero, she has a pretty healthy body compared to a lot of women at her age. And she eats a lot, like a lot."
Liam skrattade. "When are we going to meet her?"
"She's coming here the day after my birthday; I hope she stays a little bit longer than last time. But she has a busy schedule too, football is her only job here."
"How old is she?"
"Twenty." Jag suckade lite. "But... I would lie if I told you that I wasn’t a little bit frightened by her."
"What do you mean?"
"She has...problems. Like big problems."
"Don't all girls have them?"
"Not like hers. I can't tell you, I promised her. But I honestly don’t know if I can live with what she told me. I really like her, that’s not the problem. I just... I don’t know."
"You "like" her?"
"What do you mean?" Jag kollade frågande på honom.
"You said like, not love. You don’t love her? Is that the real problem?"
Jag funderade en stund.
"No, that’s not the problem at all. But you're right, I don’t love her, and I don't know if I'm ever going to be brave enough to let me love her."
Kap 22
"Can I trust that you won't tell anyone?" Eleonors blick var fokuserad på någon fläck på hennes svarta byxor.
"Of course."
Hennes ögon mötte mina. De var fyllda av sorg och smärta och jag kunde känna hur mitt hjärta snörptes ihop.
"When I was fifteen, I met this amazing guy. He was...really amazing. Sweet, kind, a gentleman. Like everything you ever wanted in a guy. I was a virgin, he was my first boyfriend. We had been together for about two months when we decided to have sex. It wasn’t good, but not bad either. I guess I had so high expectations and I was a little disappointed... anyway, I told my mum after a few months that we have had sex and she wanted me to go to a gynaecologist, just to check for STDs and do a pregnancy test. I didn't understand why, I mean we had used a condom every time.
Anyway, after a few days - or maybe it was weeks, I don’t remember - a letter landed in our mailbox. It said that I needed to come back in because the doctor had something to tell me.
I was so nervous; I really thought I was pregnant. Today I wish that it would have been that easy."
El gned händerna mot varandra och jag kunde se hur hon svettades under sitt tjocka svarta hår. Hennes röst darrade lite när hon fortsatte.
"She... she said that I had caught some disease. I didn’t really know a lot of STDs, but I knew that you could get treatment for it. So I just asked when they could cure me, and she said: we can't cure you; your results have shown that you are positive for HIV.
I remember how my chest started to hurt and I couldn’t breathe. All I knew about HIV was that it could develop to AIDS and I would probably die. Of course I'm on pills today so that it won't develop to AIDS, but I'm always afraid. As soon as I have a fever, a stomach ache or if my throat hurts, I think that I'm going to die."
Jag fick påminna mig själv hur man gjorde för att andas.
"El, I'm sorry. I'm so sorry."
"Don’t be, I'm alive right? What has concerned me the most is HOW I got it? I mean, as far as I know we used condoms, but I don’t know."
"Does he know? The guy?"
"Alexander? I don’t know if he did until he died last year. Of AIDS."
Jag kunde känns hur tårarna började bildas i ögonen, jag fick tvinga mig själv att inte gråta. Det var säkert det sista Eleonor behövde just nu.
"I'm sorry." Varför kom jag inte på något annat att säga?
"Me too. He was great. I know what you are thinking; why didn’t I tell him? Honestly, I didn’t know what to say. We broke up and I told him that I had HIV, but I don’t think that he understood that I got it from him. I never spoke to him again, but I read in the local paper when he died that it was because of AIDS."
"Have you told anyone this?" Vem var jag att fråga det egentligen?
"I go to a therapist once or twice a week."
"Does it help?"
"Yeah, it actually does. Oh, don’t look at me that way," sa hon när hon såg min sorgsna min "I'm fine, okay? I´m not going to die."
"Yeah, I know. But still... it must be hard for you."
"It was, at first. Today I've kind of learned to live with it. I mean, it's been almost three years."
Jag hade inte tänkt på att Eleonor var yngre än mig, att hon "bara" fyllde 18 i år.
"Don’t treat me differently because of this, okay? I won't infect you just because you touch me." Hennes ögon hade något bedjande i sig. Jag tog hennes hand.
"That’s never going to happen, I promise." Min röst lät tjock, lite grötig.
"So, now it's your turn. After this you should be able to tell me." Hon log, men bakom leendet kunde jag se att hon bad mig att berätta. Jag förstod henne, att dela något som hon hade gjort och inte få något tillbaka skulle ha känts förödande (även om det var precis så det hade varit med Harry).
Så jag berättade. Det gick lättare denna gång, speciellt eftersom jag nu visste att hon hade egna problem och kunde sätta sig in i vilket mörker jag levt i och precis börjat försöka ta mig ur. Men det plågade mig att jag aldrig skulle kunna förstå hennes.
Jag var bortskämd, kom jag fram till medan jag berättade. Mina problem skulle alltid finnas med mig och alla minnen, men hon skulle behöva vara sjuk varje dag, ständigt vänta på ett botmedel. Min historia lät plötsligt klen, men när jag hade berättat klart och jag kunde se att hon grät så förstod jag att hon kände precis likadant för mig som jag gjorde för henne. Det var skönt att ha en vän att gråta ut med, jag hade inte haft det så på länge.
"So I guess my attempt on "match making" you and Carl together failed?" log hon i dörröppningen innan hon skulle åka.
"Yeah, sorry." Log jag tillbaka. Hennes min blev allvarlig.
"I hope you are happy with Harry. And that you feel safe."
"I do. He´s great."
"I hope I will find someone like that one day, someone who isn’t afraid to tough me after I've told him."
"You will. I promise you, you will."
Hon gav mig en lång kram innan hon begav sig hemåt. Jag kollade på klockan, det var sent men jag kunde inte bara gå och lägga mig efter detta. Jag satte mig ner på golvet, lutandes mot dörren och satte mobilen mot örat. Det var mörkt i hallen, jag orkade inte sträcka mig för att tända så det enda ljus som kom in var det från vardagsrummet.
Signalerna gick fram i vad som kändes som en evighet innan hans sömniga röst svarade.
"Felicia? Is something wrong?"
"No...well yes. El came by."
"What´s wrong?" Jag kunde nästan höra hur han gnuggade sig i ögonen och tände en lampa. Tanken av honom med bara kalsonger (eller han kanske sov naken hemma?) fick mig att glömma bort vad jag skulle säga.
"Felicia?"
"Sorry. Nothings wrong with me, but El told me some stuff. Things that I can't tell you, but I don’t know what to do. I want to break something, kill someone. Or no not kill someone... I just need someone to talk to, and you were the only one I wanted to call."
Jag kunde höra hur han log.
"I miss you." Fick jag till svar, vilket fick mig att le. "And especially you pancakes."
"I miss you too. And my pancakes." Mitt svar fick honom att skratta. Jag skulle kunna lyssna på det i evigheter.
"Are you sure that you don’t want to tell me what she said?" Hur kunde han i ena stunden låta så glad och i nästa vara helt allvarlig?
"I promised her."
"Okay, I understand. But if you want to tell me, you can."
Jag log.
"I know. Harry, I'm afraid."
"Of what?"
"That... that I'm going to get too attached to you. That you are going to be my helping hand to save me from the sinking ship."
"I wouldn't mind being that person."
"But I don’t want you to be. I don’t want to put that responsibility on you."
"Felicia, nothing, absolutely nothing when it comes to you is some kind of responsibility. I will do it because I WANT to, don’t ever doubt that."
+5 kommentarer för nästa :)
STDs= könssjukdomar
Anledningen till att det handlar mycket om Eleonor just nu är för att hon kommer vara en betydande roll senare i historien, sen om det blir i denna ff eller i en annan, det får tiden utvisa... :)
kap 21
Efter att Harry hade åkt hem dagen efter för att gå tillbaka till jobbet och den galna vardagen han hade så bestämde jag mig för att ringa Eleonor. Jag gillade inte den gnagande känslan i magen av att hon var sur på mig.
Hon svarade inte, varken i telefon, på sms eller facebook. Jag suckade, skickade ett litet tamt sms med en ursäkt för vad jag hade sagt och att jag skulle vilja träffa henne och prata.
När jag scrollade igenom min facebook med mina ynka 112 vänner så började jag upptäcka att flera av dem var One Direction fans. Det skulle inte ha stört mig men ju mer jag scrollade, desto mer bilder på mig kom det upp. Bilder från mig när jag spelar fotboll, när jag går på stan eller när jag var med Harry. Hur kunde jag inte se att bilderna hade blivit tagna?
Men det som var värst var kanske inte bilderna, utan kommentarerna de hade.
"Dööö hora döö!!"
"Hur vågar hon röra min man?!"
"Tare chill alla, Harry skulle aldrig dejta en sådan ful tjej."
"Efter att ha sett henne skäms jag över att svara svensk. Shit vad ful."
Jag smällde ihop min dator och andades snabbt. Jag insåg att jag aldrig hade tänkt på vilka konsekvenser det kunde bli av att dejta en superkändis, förrän nu.
Om det var sådär bara i Sverige, hur var det då i England? Europa? USA? Hela världen? Skulle jag få stå ut med hatkommentarer och bli offentlig, när jag hade gjort så mycket för att hålla mig gömd och bortglömd för alla där hemma.
Jag kunde känna hur ångesten grep tag i mig och jag var tvungen att resa mig och gå bort till köksbänkarna. Min blivk föll en kort sekund på knivarna men jag slog snabbt bort tanken. Jag hade hållit mig från att skära mig i flera år trots mina problem, jag tänkte inte låta några fans förstöra det.
Förutom det faktum att det inte är några fans, det är hela världen.
Jag gjorde det enda jag kunde komma på, jag ringde Harry.
Jag berättade egentligen inte vad som hade oroat mig så mycket, det var mest skönt att höra hans röst och han påminde mig om att jag skulle smsa mina föräldrar och fråga om resan hade gått bra (de hade åkt hem igår kväll).
Den del av mig som kunde tänka klart kunde fortfarande inte förstå att detta hände just mig. Jag kunde inte förstå att jag hade träffat en sådan fantastisk kille som var så fin på både insidan och utsidan. Sen var han en utmärkt kyssare… tänkte jag och drog med tungan längs läpparna. Må hända att jag aldrig blivit kysst förut, men jag skulle nog kunna avgöra om det var bra eller inte.
En telefonsignal avbröt mina tankar.
"Hello?"
"Hey. It's Eleonor."
Mina tankar var genast långt borta från Harry.
"Eleonor, hi. I'm so glad you called..."
"Can I come over to your house? We need to talk." Hon avbröt mig, och den gnagande känslan i magen blev starkare.
"Of course."
Det tog bara en kvart för henne att köra hit och under den kvarten så hann jag städa hela huset, ta fram ostbågar och lite Cola. Jag var fruktansvärt nervös och mellan det jag såg att hennes bil kom inkörandes på vägen tills det att hon ringde på dörren hade jag druckit tre glad Cola och gått på toa en gång.
Min magkänsla blev genast bättre så fort jag öppnat dörren. Hon såg avslappnad ut, och när jag inte kom på något att säga så stäckte hon sig upp och gav mig en kram. Hennes svarta hår kittlade mig i näsan men jag kramade tillbaka så hårt jag kunde.
"I'm sorry for the way I acted and for what I said." Sa jag på väg mot soffan.
"I'm the one who should apologise. I should have known that you wanted your relationship private a little more, I was just so jealous." Hon sjönk ner bredvid mig i soffan med en suck.
"I would probably feel the same way if I were you." Log jag förstående.
"Yeah. But tell me, how did you meet?" Hon tog ett glas och smuttade lite.
"You know when the Doncaster Rovers played at our stadium?"
"Ours, actually. They also own it."
"Oh, well anyway. He bumped into me - literally - and..yeah. He started to contact me after that even though I told him not to. But today im happy he did of course." Log jag.
Hon log tillbaka, men jag kunde se smäarta bakom ögonen.
"Is Harry your favourite in the band?"
"Oh no, that’s Louis. But he has a girlfriend, Eleanor."
Jag rynkade pannan.
"Really? They had broken up at New Years Eve. Harry told me." Tillade jag när hon kollade på mig med stora ögon. Sen svepte en svart skugga over dem.
"Oh, okay... still, it's not like he would want to be with me. I'm probably too simple for him."
"You, simple? I don’t know about that..."
Hon log mot mig.
"You're a good friend. Probably a better one than I deserves."
"What do you mean?"
Hon tvekade lite.
"I have done a few things in my past... bad things, bad decisions which all led to this. But you have to tell me first."
"Tell you what?"
"Your secret. I know you are tortured by something, I want you to feel like you can tell me."
"I know I can El, but right now I don’t want to. Is there something you want to talk about? Is this just a lead in?"
Hon kollade bort några sekunder.
"Well, yes. There is something I want to tell you. But I don’t want you to afraid of me, or afraid to touch me."
Jag la min hand på hennes.
"Eleonor, that won't happen. Tell me."
Återigen ett litet kortare kaptel, hata mig inte för det :3
+5 för nästa :)
Kap 20
Jag vaknade med Harrys arm runt mig. Minnen från natten strömmade in i min hjärna och fick mig att le. Försiktigt för att inte väcka honom gick jag upp och började göra frukost samt packa min träningsväska eftersom säsongen skulle starta idag, det skulle bli väldigt skönt att komma in i mina vanliga rutiner igen.
Två armar runt min midja och en puss på halsen upplyste mig om att Harry hade vaknat. Hans hår var rufsigt och rösten mörk och sömntrucken.
"So what are we doing today?" Han gned sig i ögonen och jag blev distraherad av hans händer.
"Ahm … I have practice today. You can come if you want, but you are also welcome to stay here."
"I would love to come." Log han.
"Do you practice outside?" frågade han och sneglade på mina tjocka kläder när han skjutsade mig i hyrbilen till träningen.
"Yes, but I actually like it."
"Why?"
"I've never really been a fan of playing inside. It's not...just not as real, you know? Never mind, I can't find the word for it. It's just a feeling."
"I'm so glad that I don’t play football."
"Hey, it’s the best sport in the world!"
"Try to perform in front of 60.000. THAT’S sport."
Jag fnös.
"Sport? That’s just entertaining."
"And football isn't?"
"Not to the players on the field."
Han kollade på mig med en intensive blick.
"What is football for you then?"
Jag sög på hans fråga i några sekunder innan jag svarade.
"Football is the only reason I'm still here today."
"You can sit over there, those rooms are heated." Sa jag och pekade till vänster när vi kom in på stadion.
"And I will be able to see the field from there?"
"Baby, you have the front row seat." Sa jag ironiskt och gav honom en snabb puss innan jag gick ner till omklädningsrummet för att byta skor.
Jag hälsade på alla och gick till skåpet med mitt namn och nummer på. Eleonor hade skåpet till höger om mig, hennes rygg var kallt och avvisande vänd mot mig.
"Hey El." sa jag och började knyta upp mina converse. Hon svarade inte, men hennes rygg spändes. Jag kollade frågade på henne.
"Is something wrong?"
"Except from the fact that I thought we were friends?" hon lät hård och kall"
"What?"
"Why didn’t you tell me?"
"Tell you what? El, turn around please. I hate talking to your back."
"You’ve been going behind my back for a while now; it shouldn’t be that difficult to you." Men hon vände sig i alla fall om.
"I thought we were friends." Anklagandet i hennes röst gick nästan att ta på.
"We are!" de andra började kolla lite intresserat på oss och jag önskade att jag kunde trolla fram en vägg mellan oss.
"Then why didn’t you tell me about this?" Hon tryckte upp sin telefon i ansiktet på mig. På skärmen syntes en bild på mig och Harry utanför min lägenhet. Bilden var av dålig kvalite med det syntes klart vilka det var.
"A picture? A picture means nothing."
"It means everything! You know how much I'm a fan, and you didn’t even tell me?"
"It's none of your business actually." Hur fan hade hon mage att börja skrika på mig om det här?
"None of my business? Friends tell each other stuff like that!"
Jag suckade, hur kunde hon vara så småsint?
"Okay, look. I didn’t tell you because I didn’t know what to say, and we didn’t actually get together until last night. Yes me and Harry have been friends for a while, and I'm sorry that it hurts for you to realise that my first thought wasn’t to call you and tell you everything. But you have no right to be mad at me, at least I'm not dating him for the money!" Jag spottade ut de sista orden. Jag vände mig snabbt om och gick ut, men jag hann se en glimt av henens sårade blick. Jag förstod henne, jag hade praktiskt tagit kallat henne för "en sådan som bara skulle dejta en kändis för pengar" typ.
Jag drog ner mitt breda pannband över huvudet innan jag gick ut på den kalla planen. Jag hade långbyxor på mig med lagets logga, en T-shirt, en tjocktröja och tillslut en jacka över som gick att knäppa ända upp till halsen. Trots detta så skakade jag, men jag kunde inte avgöra om det var på grund av kylan eller bråket med Eleonor.
Jag satt i det uppvärmda rummet med en kopp varm choklad mellan händerna. Rummet låg i hörnet av ena korsidan, så det var egentligen rätt dålig vinkel ut på planen. Jag sträckte på mig och fick syn på den tjej som måste vara Eleonor, men när jag såg att hon och Felicia inte pratade så började jag undra. På Felicia hade det låtit som att de var väldigt bra kompisar, men som det såg ut nu när de stod på var sin sida om laget så skulle ingen kunna tro att de var kompisar. Felicia såg arg ut, henne käkar var hårt sammanbitna och det sög till i magen.
Det syntes ännu mer hur arg hon var under träningen. Hon attackerade bollen som att det var en orm som skulle slita henne i stycken. Jag kunde dock tänka mig att hon aldrig gjort så många mål på en träning förut.
När jag såg att de började packa ihop så gick jag till den plats vi hade skiljts åt. Det var några tjejer som kom ut i omklädningsrummet innan henne som antagligen måste ha sett mig sitta och kolla på träningen, de gick direkt fram till mig och frågade om bilder och autografer. Jag ställde upp, men kunde inte skaka av mig den gnagande känslan av att Felicia var arg på något.
När hon tillslut kom ut så kunde jag se att hon hade lugnat ner sig lite.
"Come on." Sa hon kort och började gå mot utgången. Jag tog två snabba och stora steg för att kunna ta tag i hennes armbåge och vända henne om.
"Hey, is something wrong?"
"No. Let's just get in the car and go home."
"No, wait. Tell me."
"I'll tell you when we get home." Suckade hon uppgivet och började vända sig om för att gå.
"Wait!" Min röst lät lite skarpare än vad jag hade tänkt, men det fick hennes uppmärksamhet. Jag böjde mig ner och placerade en mjuk kyss på hennes läppar. Mina händer kupade sig runt hennes ansikte, och efter några sekunder så slappnade hon av och la sina händer över mina. Hennes tunga gled längs min underläpp vilket fick det att pirra i underlivet. Jag grymtade fram min ovilja när hon drog sig tillbaka alldels för tidigt.
"You can get more of that when we get home."
I min ögonvrå så kunde jag se Eleonor som stod och stirrade på oss när vi gick ut till bilen. Jag kollade frågande på Felicia, men hennes ansikte avslöjade ingenting.
När hela badrummet var fullt av ånga så stängde jag motvilligt av duschen och virade en handduk runt kroppen samt en runt håret. Jag kunde höra att Harry slamrade i köket och gick snabbt för att byta om till ett par bekväma SvFF supporterbyxor och en grå, tunn långärmad tröja.
"So are you and Eleonor fighting?" Harry frågade direkt när han fick syn på mig i köket där han stod och diskade de glas vi hade använt imorse.
"Was it that obvious?" suckade jag.
"Well, kind of."
Jag satte mig på köksstolen, drog upp benet och lutade hakan mot knäet. "She's mad at me for not telling her I was seeing you. Apparently she's a big fan."
"Why didn’t you tell her?"
"Because I was trying to figure out the whole situation by myself. But I don’t think that’s really the problem. She tried to fix me up with her cousin, but I wasn’t very interested."
"Good."
Jag höjde ögonbrynen mot honom.
"Good?"
"Yes." Han torkade händerna och gick fram till mig, drog mig upp på benen. "I don’t want you to be interested in anyone but me."
Jag log och han böjde sig ner för att kyssa mig. När jag la mina armar om hans hals, kände hans armar sluta sig om min midja och våra tungor möttes, så försvann alla andra problem.
SvFF = Svenska Fotbollsförbundet.
