Written on these walls are the colors that I can't change…

Jag gungade lite med höfterna medan jag gjorde amerikanska pannkakor och One Direction spelandes från min spotify. Jag var tvungen att erkänna att de faktiskt var helt okej, men jag kunde inte förstå vad hela hysterin var om. Bara idag så hade de nämnt One Direction tre gånger på TV och klockan var inte ens 12. Nej, jag föredrog Rihanna och Katy Perry, mer min grej.
Efter 3 veckor i England så kändes det ändå som att jag hade fått grepp på en del. Jag hade lärt mig hur Tv:n funkade, vilka av mina grannar som var trevliga och min engelska lät mer flytande och inte så på tvingat.
Jag åt min frukost lyssnandes på trafiken utanför det lite öppna fönstret. Det var fuktigt ute, under natten hade det regnat så mycket att det inte gick att koncentrera sig på något annat och jag hade blivit kissnödig åtminstone fyra gånger.
Idag skulle vår fotbollsklubb gästas av två herrlag, det var tydligen inte ovanligt att klubben tog dit herrar från olika klubbar och valde att tjäna pengar på så sätt. Vi skulle vara där för att jobba och vara funktionärer. Jag var orolig under natten att jag skulle få stå i spöregn och jobba, men nu lyste solen ute även om det inte var så varmt.
De lag som skulle komma och spela var Doncaster Rovers FC och Leeds United A.F.C. Jag visste egentligen inte så mycket om lagen förutom att Doncaster Rovers var Doncasters herrlag som hade sina lokaler på andra sidan av stan. När det blev känt att det var Doncaster Rovers som skulle spela så hade flera tjejer dragit efter andan och hoppat lite upp och ner, tydligen så spelade någon kändis där. Jag var så glad att jag inte ingick i någon fanclub, så töntigt.

Jag hade på mig min egna oanvända rödvita matchtröja när jag stod och delade ut reklamblad och spelschema över årets sista matcher.
"Hello, welcome to Keepmoat Stadium, Doncaster Rover Belles L.F. C arena." Samma mening, om och om igen samtidigt som man skulle le och dela ut reklamblad. Egentligen var det inte så svårt, men det var väldigt tråkigt.
Jag la märke till att det var väldigt många småtjejer som kom med namnet Louis skrivet över hela ansiktet och jag ansträngde mig för att inte himla med ögonen. Hur orkar dem?
"Felicia! Can you go to the VIP session and help Naomi?" frågade Gordon i min walkie talkie.
Jag gav ett snabbt svar innan jag begav mig till VIP avdelningen. Väl där så ställde jag ner min väska med reklamblad och började dela ut till de personer som hade tillräckligt med pengar för att sitta på denna avdelning. Det gick åt mer reklamblad än vad hade trott, fick med jämna mellanrum böja mig ner för att ta upp nya.
Precis när jag böjde mig ner för att ta upp en ny bunt så gick någon in i mig. Jag vinglade till och kände plötsligt att den som gått in i mig la sina händer på mina höfter för att se till att jag inte ramlade.
"Oh I´m so sorry! Are you okay?" å nej, en kille.
"Yeah, I´m fine." Sa jag kort och ställde mig upp för att kolla på honom.
Han såg faktiskt orolig ut. Wow, det trodde jag aldrig.
"Are you sure?"
"Yeah, I´m sure." Jag tillät mig själv att låta lite trevligare, det var ju ändå inte hans fel. Han vinkade lite innan han fortsatte bort mot VIP läktaren, och jag fortsatte att dela ut reklam.

"And Doncaster Rovers wins with 3-0!!!!" rösten ur högtalarna brölade ut slutresultatet efter slutsignalen och publiken blev som galna. Jag hurrade också, det var ju ändå vårt broderlag.

Det tog en stund för läktaransvariga att tömma hela arenan, men sakta men säkert så blev det tomt och tyst. Jag började plocka ihop alla reklamblad som folk hade slängt på golvet och gnisslade tänder samtidigt. Herregud, varför tog de ens emot bladen om de ändå skulle slänga dem?
Helt plötsligt låg jag på golvet d någon gått in i mig. Jag kollade upp och såg att det var samma kille som innan. Han såg återigen ångerfull ut.
"Gosh, I just keep bumping into you. Literally" Han log och hjälpte mig upp.
"It´s okay, maybe it's just me that’s constantly in your way." Jag log lite när jag sträckte fram handen för att dra upp mig.
"So, after bumping into you two times today, I would like to know you name." hans röst var varm, inte speciellt hotfull. Men det är klart, killer var experter på att lura tjejer och få de matt tro precis det de vill.
"Felicia. So which team were you here for?"
"Doncaster, I have a friens who plays there."
"Oh, well then I´m glad for you friend." Jag log ett ärligt leende innan Christens röst från min walkie talkie bröt igenom luften.
"Felicia, can you come to the entrance at platform B? Coach wants to talk to us."
"I´ll be right there."
"So you have to go?" han såg frågande på mig, och hans blick innehöll något annat. Något som jag inte kunde tyda, och det skrämde mig.
"Yeah, sorry." Fan, jag vill bort. Nu.
"Well, it was nice to meet you. I guess we´ll see each other sometime." Han sträckte fram sin hand som jag långsamt tog och skakade. Vi började gå åt varsit håll när jag kom på en sak.
"Wait, you didn’t tell me your name?"
Han vände sig om och log ett snett leende.
"Oh, it´s Harry. Harry Styles."