Deras händer var över mig. Tog på mig, slog mig, våldtog mig. Jag försökte skrika men ljudet stoppades i halsen av en osynlig vägg. De skrattade åt mig, spottade på mig, upprepade hur dålig jag var. Jag trodde dem.
Lakanen var blöta av svett när jag vaknade. Jag hade trasslat in benen i täcket när jag sparkade i drömmen. Skräcken satt i halsen och mitt hjärta dunkade hårt innanför bröstet. Jag kunde inte komma ihåg senaste natten jag sov utan att ha mardrömmar, det hade blivit som en vana. Ett tag använde jag sömntabletter, men då hade jag ångest hela dagarna istället.

En månad gick, sedan två. Jag började komma in mer och mer i laget, skulle få spela min första match i helgen. Jag var nervös men taggad, det var ju detta jag var här för.

 Natten innan matchen hade varit en av de sämre, jag hade sovit i ungefär tre timmar och såg antagligen ut som en zombie när jag snubblade in i omklädningsrummet på morgonen.
Christen kollade oroligt på mig.
"Are you sure that you can play today?"
"Yeah, I drank some coffee on my way here, I'm just waiting for the caffeine to kick in." Jag kunde säkert ha låtit mer entusiastisk, men just nu orkade jag inte bry mig.
Alla våra matchkläder låg framme så jag drog på mig mina och tog upp mina fotbollsskor ur väskan. Jag hade haft samma skor i nästan tre år, jag verkade inte ha växt och de var nog de skönaste skorna jag någonsin hade haft.

Ute så hade läktaren börjat fyllas med folk, men jag visste redan nu att det inte skulle komma lika många som på herrmatcherna. Det var något som jag alltid störde mig på, att herrarna uppmärksammades mycket mer.
Jag värmde upp med Eleonor bredvid mig. Jag skulle få spela från start, på höger yttermittfält. Min drömposition, jag älskade att spela där.
"Are you nervous?" frågade Elonor medan vi strechade.
"A little. Are you?"
"Yeah. We have played against Chelsea before; they have two really good midfielders that always pressure us defenders to our breaking point." Hon sa det med glimten i ögat, men jag kunde se att hon var nervös.
"I´m sure you will be great." Sa jag och log innan jag gick för att ta av mig tjocktröjan och göra mig redo för start.
"So, as we know, they have really good midfielders. Their defenders aren’t as good as ours, but don’t underestimate them. You have to play fast and be very physical, they are really strong. I want to see a good and fast game. Let's do this girls!!" Vi gjorde den klassiska "sätt era händer i mitten och skrik lagets namn" innan startelvan tog sin plats på planen. Jag hoppade lite upp och ner medan jag väntade på att startsignalen skulle gå. Äntligen, något jag var bra på.

Matchen var trög och jobbig. Chelsea pressade våra backar precis som Eleonor sa, och jag kom inte riktigt in i spelet. Den största delen av första och halva andra halvlek spenderades i vårt straffområde, som tur var så hade vi en målvakt som kunde rädda oss ur de flesta situationerna. Jag var trött, svetten rann som mig medan jag fick jaga, jaga och jaga.
Plötsligt fick jag en boll som jag nickade ner till en medspelare - som jag inte kom ihåg namnet på - och jag gjorde ett tecken på att jag ska löpa. Hon skickade iväg bollen, och jag sprang. Jag fick ner bollen till fötterna och dribblade den framåt, pressade mig själv till gränsen. Jag lyckas ta mig förbi backarna, försökte kolla efter passningsalternativ men ingen i laget har hängt med, så jag sköt precis innan för straffområdes linje. Jag trodde i två sekunder att den skulle gå in, men den träffade stolpen och åkte ut utanför planen och blev målvaktens boll. Jag svor högt innan jag joggade tillbaka till min position och fick lite tröstande klappar från mina medspelare. Två minuter senare tryckte Chelsea in det första och enda målet, och jag gick besviket ut från planen med slutresultatet 1-0.

Jag duschade i tystnad, klädde snabbt på mig och gick ut till parkeringen för att ringa en taxi. Att det ska vara så trögt med bussar på helger, egentligen ville jag inte lägga ut pengar på en taxi. Jag hörde steg bakom mig och vände mig snabbt om.
Å, det är ju han. Vad hette han nu då…juste, Harry. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte ägnat honom mycket tanke.
"Hi. Ohm..what are you doing here?" jag kunde inte dölja min förvåning.
"I was here with my friend, he wanted to watch the game." Han log, och jag fick återigen känslan att det fanns något bakom hans blick, något djupare.
"Oh, well I'm sorry we couldn’t show you our better side." Varför bad jag om ursäkt? Jag hade inte bett honom att komma.
"I think you did great, you are incredible fast."
Jag skrattade till.
"Thanks, but it would have been even better if I scored."
"Next game maybe." Log han. "Do you want a ride?"
"No thanks, I'm waiting for a cab."
"Do you know how expensive a cab is in this town?"
"What, do you think that I don’t have any money?" Åå fan, där försörde jag allt igen med min sura attityd. Han skämtade ju Felicia, vafan. "Sorry, I didn’t mean it like that."
"It´s okay." Han viftade lite med handen när han sa det, som att han viftade bort det jag hade sagt. Det fick mig att tro honom.
"I would love a ride home." Vafan sager jag?
"Great. My car is over here." Han ledde mig fram till en svart audi. Vafan håller jag på med? Jag tackade precis ja till skjuts från en helt okänd kille, det skulle jag aldrig ha gjort hemma i Sverige.
"But wait, what about your friend?"
"Oh don´t worry, he has his own car." Sa Harry när han öppnade passagerare dörren åt mig. Jag tänkte en gång till hur jävla osmart jag är innan jag klev in i hans bil. 

Förklaring:

Midfielders- mittfältare

Defenders- backar