Vi bestämde att vi skulle träffas på ett café inte långt från min lägenhet så han skulle få lämna över väskan. Egentligen borde jag inte ha gått med på det, men någonting i hans röst när han ringde fick mig att säga ja.
Jag rörde runt med skeden i kaffet med ena handen och trummade nervöst med andra handen på bordet. Jag kunde känna att han kom bakom mig redan innan han sa något. Eller så kan det ha varit för att två stycken tjejer vid ett bort lite längre bort började viska och kolla bakom mig när han kom. Kom igen, jag menar han såg bra ut, men inte så bra.
"Hello Felicia." Sa han och log när han tog av sig den bruna jackan och satte sig ner.
"Hello Harry." Jag inspekterade vad han hade på sig. En svart kortärmad skjorta som var lite uppknäppt så man kunde se antydan till tatueringar på bröstet och flera på armen. Han hade några små på händerna som kompletterades av några ringar. Runt halsen hängde en kedja med ett kors. Han hade en mörk mössa på sig, några lockar hängde retsamt ut under den. Han lutade sig över bordet och kollade intensivt på mig.
"So how was LA?" jag försökte komma undan från den intensiva blicken genom att kolla ner i kaffet.
"Nothing special. I like London better."
"London?"
"Yeah, I live there."
What?
"What are you doing here then?"
"Giving you your bag back."
"But..."
"OMG HARRY?! Can we have you autograph?!" de två tjejerna hade vågat sig fram. Jag kollade undrande på dem medan Harry skrev sitt namn på två servetter och ställde upp på bilder. När tjejerna hade gått därifrån passade jag på att ta tillfället i akt.
"Who are you really?"
Han kollade på mig, fick något mörkt i blicken.
"I don’t want to talk about me. I want to know more about you."
"Im not that interesting."
"That´s for me to decide." Leendet var tillbaka.
"I don’t want to tell you something if you don’t give me something back."
"I'll give you your bag."
"Seriously?"
"Yeah, I really mean it." Han retades med mig, och hade jag inte haft så mycket emot män i allmänhet hade jag säkert tyckt att det var charmigt.
"Felicia, nineteen years old. Born the 6th of January in Sweden. My mum is called Caroline and my dad´s called Göran. I have younger sister, her name is Lisa. She´s sixteen. My favourite TV-show is Greys Anatomy and Pretty Little Liars and I'm naturally blond. Your turn."
Han gav mig väskan.
"Very funny."
"I´m not interested in talking about me, I do that as daily bases."
"What do you mean?"
"Forget it. A sister huh? Are you close?"
Men vafan...
"Not really. I mean she´s my sister, but she´s sixteen and boys are much more interesting than me." Jag försökte le när jag sa det, men det tog stopp. Han log däremot, och det fick två smilgropar att visa sig i vardera kind. Sött, konstaterade jag.
"Do you know who One Direction are?"
Det var ett väldigt tjat om dem i denna stad.
"Not really. I mean, I've listened to a few of their songs but nothing more."
"Which one is your favourite?"
"Diana."
"Why?"
"Because I´m damaged." Shit fan, sa jag verkligen det där högt? Helvete, det var bara meningen att jag skulle tänka det.
Harry lutade sig framåt.
"Damged? What do you mean?"
"Ohm...nothing. Look, I really have to go. I have practice tonight, and you probably have to go back to London." Jag tog min väska och reste mig upp. Han ställde sig upp och tog tag i min arm. Hans stora hand gick runt hela min arm, och jag kände paniken stiga i bröstet. Släpp mig.
"Look, you are clearly not interested. I'm not the kind of guy who chases after a girl who doesn’t want to be chased. If you want me to leave and not call you again, please say so."
Jag kollade in i hans gröna ögon. Hans djupa gröna ögon. Han såg helt oskadad ut, perfekt yta och perfekt inre. Inget jag förtjänade att ha i mitt liv.
"Please, don´t call me again."