Jag tänkte på Harry den närmaste veckan som gick. Det som störde mig mest var att han inte berättade vem han var, hans historia kunde ju inte vara så hemsk om han fick skriva autografer på stan.
Jag tog det lilla underverket - en så kallad dator - och gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag googlade en kille.Harry Styles fick upp mer resultat än vad jag någonsin kunnat ana. Helt plötsligt förstod jag varför han var på matchen, varför han fick skriva autografer, varför han inte ville följa med till dörren första dagen och framför allt, varför han frågade om One Direction. Shit, vad dum jag kände mig.
Jag hade kvar vår sms konversation i telefonen.

 Why didn’t you tell me who you are?

//Felicia

Han svarade inte på hela förmiddagen, jag kollade med jämna mellanrum på telefonen under fotbollsträningen och efter när jag hade duschat och skulle klä på mig, men inget svar alls.
Han kanske menade det, han kanske inte skulle höra av sig mer. Tanken var lättnande, men ändå skrämmande. Någonting med honom fick mig att vilja veta mer. Hela dagen gick, och precis när jag börjat ge upp om ett svar fick jag ett. Det var kort, men det räckte.

Because finally I found someone who didn’t know, I liked that.

 You could have told me.

 Probably yes. But why are you reaching out? I thought you didn’t want to have anything to do with me. Is this because you found out who I am?

 Yes it is, but not in the way you think.

 Then, why?

 Ja, varför? Det visste jag inte ens själv.

 I don’t know.

 Jag fick inget svar den kvällen, men när jag vaknade på morgonen såg jag att jag hade tre meddelanden i inkorgen.

 Harry: Well, me neither. But if you want to go out for a dinner (or lunch) I'm all in.

Eleonor: Hey honey, whats up?<3

Harry: please answer

 Fan, jag ville inte gå ut med honom. Jag ville veta varför han sa som han sa, varför han inte kunde berätta för mig på en gång. Min mobil surrade till.

 Harry: If you didn’t figure this out already, the second time we met at your game, I didn’t come with a friend. I came to see you play.

 Nej, det hade jag inte räknat ut. För att se mig spela? När jag tänkte efter så hade jag inte sett någon vän, eller ens antydan till vän. Kunde det vara sant att han var där för att se mig?

 Harry: We don’t have to talk about you, we can talk about me.

 Äntligen fattade han vinkeln.

 Fine.

Hans hektiska schema gjorde att det tog en vecka innan han kunde komma till Doncaster för en middag innan han skulle åka hem dagen efter. Shit vilket åkande för en tjej som inte skulle ge honom något förutom problem tänkte jag när jag tog på mig skorna och den tjocka jackan för att gå till restaurangen där vi skulle mötas. En liten kina restaurang, min favorit.
Denna gång var han där före mig, jag såg honom innan han såg mig. Han hade på sig en långärmad (dock var ärmarna uppkavlade till armbågarna) svart tunn tröja med tre knappar som var löst uppknäppta. Svarta åtsittande jeans och svarta, blanka skor. Hans hår har stylat som på alla bilder som på internet, som att de låg i vågor på hans huvud. Plötsligt känns mina vita jeans, svarta skjorta och slarvigt uppsatta hår alldels för slafsigt.
Han fick syn på mig, ställde sig upp när jag kom fram och skakade min hand. Oj så formellt.
"Hi." Hans varma röst fick mig att rysa, men inte av välbehag. Han ville något mer, det kändes på sättet han pratade och rörde sig. Jag ville inte ge honom något.
"Hey."
"Thank you. For coming." La han till när han såg min oförstående min.
"Oh, well I should be the one to say thanks. Finally you agreed to talk about yourself."
"I didn’t want to do it before because I liked that you didn’t know anything about me. It made this feel different."
"Because what, you are so popular that you can't find anyone who doesn’t know about you? Sounds pretty arrogant." Och där var mitt snäsiga jag framme igen.
Han kollade bort mot baren, suckade och vände sig mot mig med kalla ögon.
"I'm not proud of it."
Han menade det, det kunde jag se i hans ögon. När jag tänkte efter så såg han inte så perfekt ut inuti, det fanns nog några ärr eller två inuti den annars perfekta ytan.
Han tog ett djupt andetag.
"So, what do you want to know?"