"So are you satisfied with the answers?" han log medan servitrisen plockade bort våra tallrikar.
"I guess so, but still it feels like I have more questions than answers."
Han suckade lite.
"Ask."
Han fick det att låta så lätt. Jag visste ju knappt själv vad jag gjorde här, och jag kände att det var bäst att vara ärlig.
"To be honest, I don’t even know why I'm here."
Något flackade i hans blick. Osäkerhet?
"I know why I am here."
"Why?"
"You are nothing like any other girl I've dated..."
"This is not a date."
"Still, you different. I like different. And considering you are here, you must feel something for me too. "
"I was just curios; I'm not interested in you in that way."
"Are you sure?"
"Yes."
"Why?"
"Because I'm damaged." Fan jag sa det igen. Men det var sant. En del av mig kände stor förakt mot honom precis som mot alla av det motsatte könet, en annan del hatade mig själv för att jag hade låtit honom snurra mig runt lillfingret och fått mig att komma hit.
"You know that I would never hurt you." Ha, hur kunde han veta det?
"We don’t even know each other, you can't break my heart."
"I meant physically."
Jag kollade granskande på honom. Hans ögon genomborrade mina, det kändes som att han kunde kolla rakt igenom mig. Hans kroppsspråk var avslappnat, han satt lite bakåtlutad i stolen. Själv satt jag med ryggen rak och benen isär, i flyktposition.  
"Do you want to go home?" frågade han tillslut.
"Yes." Jag ville härifrån. Nu.
"I´ll walk with you."
Han försökte inte göra något medan vi gick. Han sa inget, försökte inte ta min hand. Absolut ingenting. Han måste verkligen mena allvar tänkte jag och kollade i smyg på honom. Vi gick inte speciellt nära varandra, men värmen från hans kropp sträckte sig igenom hans jacka och till mig.
Utanför min port så stannade jag och kollade på honom. Shit, vad långt han var.
"Thanks. For understanding."
Han log.
"No problem."
Plötsligt sträckte han sig efter min hand. Jag drog snabbt åt mig den och la den i fickan, såg bedjande och ursäktande på honom.
"Too early?" han lät inte hånfull alls, men han hade något oroligt i blicken.
"Yeah..sorry."
"Don’t apologise. You can't help it." Hur visste han det?
"I have to go back to London tomorrow, but can we keep in touch until I have time to come back?"
Han såg faktiskt hoppfull ut, det var omöjligt att säga nej.
"Sure." Jag gav honom ett litet leende innan jag gick in genom porten och till min lägenhet. Väl där inne började jag gråta. Fan, vad hade jag gett mig in på? Han kommer vilja ha mer, jag kunde inte ge honom mer. Jag hade inget att ge. Jag lät tårarna strömma ner när jag gick och la mig i sängen och kramade om kudden, föll sedan ner i en sömn som plågades av mardrömmar.