Felicias perspektiv

 Smärta. Jag bet ihop tänderna och knep ihop ögonen samtidigt som han trängde sig in i mig. Ut och in, ut och in. Jag försökte koppla bort smärtan, den skarpa knivseggen mot mitt underliv, men idag var en sådan dag som det bara inte gick.

En av dem höll fast mina armar medan den andra fortsatte att våldta mig, förstörde mig både på insidan och på utsidan. Han stönade i mitt öra, viskade hur skönt det var, hur mycket han tyckte om detta.Precis när jag trodde att jag skulle gå sönder så kom han tyst. Han drog sig snabbt ur och knäppte byxorna samtidigt som hans vän släppte mina armar, dock förstod jag egentligen inte varför han höll i dem eftersom det var inte så att jag skulle göra motstånd idag heller. Jag hatade mig själv för det.
”Inte ett ord din äckliga lilla hora. Du är bara till för att knullas, din kropp är inte värd mer.” viskade han innan han de gick och lämnade mig kvar. Jag visste att han hade rätt.

 Jag försökte gå som vanligt till min lägenhet i Tyresö. Sista gången, tänkte jag. Detta var sista gången. Imorgon kl. 5.30 går flyget. Sen behövde jag aldrig prata med dem igen. Lägenheten här är såld och jag behöver aldrig komma tillbaka om jag inte vill.
Smärtan dunkade mellan benen när jag gick in genom dörren och tog av mig skorna. Jag gick in i badrummet och drog ner byxorna. Blod.
Jag hade lärt mig att inte ta några fina underkläder till träningarna på onsdagar eftersom jag visste att de skulle följa efter mig på vägen hem och våldta mig så hårt att trosorna antingen blev blodiga eller så skulle de slita sönder dem.Jag gjorde en grimas när jag gick in i duschen och började duscha. Så fort jag särade på benen så kändes det som att de körde upp en kniv i mig. Vilket de nästan gjorde idag. Jag rös vid tanken.
Ibland kände de att det inte var nog att våldta mig med deras kroppar, ibland skulle de använda föremål. Det kunde vara en mobil, en penna, en sten från marken eller en kniv. Mina ärr på brösten bevisade det sista.
Sängen var väldigt välkomnande när jag slängde mig ner på den och slöt ögonen. Natten ockuperades av mardrömmar, om sliska händer och kukar som rörde mig överallt och smärta, en olidlig smärta.

 Planet krängde till innan den mjukt landade på flygplatsen i Heathrow. Jag kollade ut genom fönstret och log, äntligen skulle jag börja mitt nya liv.
Jag var tvungen att vänta nästan 45 min på att alla mina väskor skulle ha kommit i rätt händer. När jag stäckte mig efter den sista så råkade en man knuffa till mig.
”Oops, sorry.” sa han ursäktande innan han tog tag i sin väska och gick.
Min kropp ställde sig i försvarsposition direkt när han rörde mig. Jag kände att skräcken och hatet kom, såg honom gå fram till sin fru, undrade om han hade gjort henne illa någon gång.
Du är i London, inte Tyresö. Här är de inte monster.
Jag rabblade de orden medan jag tog mina väskor och gick mot utgången. Eller rättare sagt, försökte. Jag hade aldrig varit på Heathrow förut och hittade absolut ingenstans. När jag gått förbi samma affisch med något löjligt pojkband som det stod ”where we are tour” på tre gånger så skulle jag precis ge upp när en kvinnoröst ropade på mig.
”Felicia!” Rättare sagt så var den en tjej i min ålder som stod och viftade på armarna. Hennes röda hår slängde över axlarna. ”Over here!”
Jag gick lite skräckslaget fram till henne, nästan beredd på att hon skulle slänga sig på mig och ge mig världens kram.
”Hi! I ´m Christen. Nice to finally meet you, we have been looking forward to this ever since Tyresö called us and said that they have a really good player that…” hon fortsatte att prata medan allt jag kunde tänka var hur roligt det lät när hon hade försökt säga Tyresö.
Christen visade sig vara lagkaptenen i det nya laget, vilket gjorde att hon hade hand om alla nya som kom till klubben.
När vi kom ut från flygplatsen så drog jag långsamt in luften. Detta är min nya start, mitt nya liv, min chans.