”So I´ll see you at practice tomorrow right? Don’t worry about training clothes, you will get some with our logo on it.” Log Christen när hon hade släppt av mig vid min nya lägenhet i Doncaster som sponsrades av nya klubben. Jag log tillbaka innan jag gick upp. Hon var väldigt schysst, men hennes röst gjorde mig irriterad. Jag var mer av en ensam varg.
Den nya lägenheten var väldigt liten och mysig. Hallen och vardagsrummet var vitt och när jag kikade in i sovrummet så såg jag att väggarna var crème färgade. Badrummet var blått och vitt men det skulle jag inte se förrän senare.
Jag slängde mig ner på sängen utan att packa upp och föll snabbt ner i en orolig sömn.

 Doncaster föll mig helt i smaken. Min lägenhet låg precis i innerstan och jag älskade att höra trafiken och civilisationen utanför fönstret. Det fick mig att komma ihåg att det alltid fanns människor i närheten om jag skulle behöva hjälp.
Med en kaffe i handen utforskade jag Doncasters gator, olika affärer och kollade igenom menyerna på olika restauranger innan jag fick springa för att hinna med bussen till träningen. Väl där så fick jag fråga efter vägen till rätt omklädningsrum, sedan satte jag upp mitt lite mörkare blonda hår i en tofs som hängde ner en bit nedanför axlarna i normala fall och tog på mig kläderna med mitt nya nummer på – nummer 25 – innan jag sprang upp till fotbollsplanen. Jag inspekterade tjejerna som stod där. Några blonda, några mörkhåriga, några smala och några lite större. Alla såg lyckliga ut, utan att ha något spår av ett mörkt förflutet. Fan, jag kommer inte passa in alls.
En äldre man klev in på planen släpandes på en säck med fotbollar. Det dunsade och skvättes upp vatten på mina ben när han slängde den på marken.
”Hello, you must be Felicia.” Han tog min hand.
“Hi, yes I am.” Shit, det där måste ha låtit töntigt.
”We are so glad to have you here, you are very welcome.” Han log stort.
“Thanks, I´m glad to be here.”
Det var inte mycket mer prat än så för min del. Jag försökte undvika Christen, men det fanns en tjej i laget jag tyckte om. Eleonor hette hon, mer visste jag inte. Men hon var lite blyg och tyst, precis som mig och när vi skulle göra passningsövningar så var hon mitt förstahandsval.
”Do you listen to One Direction?” frågan kom från just Eleonor när vi böt om efter träningen.
”Ohm..no. I´ve never heard of them actually."
“Oh you haven’t? You need to check them out, they are great!”
“Yeah, maybe I will.” Det kändes inte värt att säga att det aldrig kommer hända.
”See you tomorrow!” hon log mot mig innan hon gick och jag försökte le tillbaka, men vet inte hur bra jag lyckades. Fan, varför kunde jag aldrig få något att fungera som jag ville?