Jag hade fortfarande ont i huvudet på planet till London. Harry hade inte ringt eller svarat på mina samtal, Eleonor hade varit ännu mer borta dagen efter än vad jag hade varit och Ed var helt lyrisk över att Marion hade friat till henne igår. Jag ville verkligen vara så glad för henne som jag bara kunde, men när hon visade mig den platta guldringen med en vit sten i ville så jag bara gråta för att mitt eget liv var så patetiskt. Jag lyckades dock få till ett trovärdigt leende och Ed var nog alldeles för lyrisk för att orka bry sig om mitt sura humör. Jag kunde inte ens somna på planet som jag kunde göra annars när jag ansträngde mig tillräckligt, det enda jag kunde tänka på var om det skulle finnas paparazzi på Heathrow. Om de visste mitt namn så visste de definitivt vilket lag jag spelade i.

Till min lättnad så var det bara massa stressiga passagerare på flygplatsen och vi kunde snabbt ta oss till vår buss och åka till hotellet.
Jag älskade att bo på hotell. Det kändes så lyxigt, så speciellt. Mitt och Eds rum gick i mörkbrunt med undantag för den ljusa heltäckningsmattan, man fick nästan en känsla av skog. Jag älskade det från sekunden jag öppnade dörren, och de två sängarna i rummet var otroligt sköna.
Vi satt på varsin säng och kastade en påse godis mellan oss när Ed bestämde sig för att ta upp ämnet som jag bara hade väntat på.
"So, I saw these pictures of you in Doncaster...what were you doing honey?" Hon hade huvudet på sne och en bekymrad blick. Jag suckade tungt.
"We were just celebrating, Eleonor and I. Apparently things got a little out of control."
"He´s mad?"
"Furious. And so he should be, I didn't just embarrass me, I embarrassed him too. I just wish that he would return my calls."
"Don’t worry, he will. When he is ready, he will."
Jag kastade en godis på henne.
"When did you get so clever?" retades jag.
"Can't help it baby, I was born smart." Hon tog godisen jag hade kastat på henne och började frånvarande tugga på den. "So I take it you weren’t that happy about me going on and on about Marion and me?"
"I'm so happy for you Ed, I promise. I really wish that I could show it better."
"Throw me another candy and I will forgive you."

En annan sak jag älskade med hotell var deras pooler. Jag hade alltid älskat att simma, mina föräldrar sa alltid att jag var mer under vattnet än över. Jag visste inte om en vända i poolen skulle hjälpa mot huvudvärken som inte hade velat släppa varken under nattens sömn bredvid Eds rytmiska snarkningar eller under dagens träning. Jag påminde mig själv om att jag aldrig skulle dricka tequila igen.
Poolen var hyrd av vår lagledare, alltså var det ingen annan som fick använda poolen under de dagar vi var här. Jag var bortom ord glad för det, sällskap var det sista jag behövde.
Vattnet svalkade min hud och mina muskler. Jag låg på rygg i vattnet och försökte tänka ort ljudet av bilarna som hördes på andra sidan det stora träplanket och regnet som jag började känna mot ansiktet, försökte tänka på fåglar och lukten av varm strand. Det gick sådär eftersom regnet hela tiden förde mig tillbaka till verkligheten med sitt envisa smattrande mot mitt ansikte. Jag suckade djupt och skulle precis simma in till kanten när en rörelse i högra ögonvrån fick min uppmärksamhet.
"Hey." Hans röst nådde mig innan mina ögon hann urskilja honom genom regnet som började falla hårdare och snabbare mot ytan. "Are you done soon? The rain is kind of getting under my skin. Literally."
Jag lyckades samla till mig tillräckligt mycket för att simma till kanten och kravla mig upp. Genomblöt och genast genomfrusen gick jag fram till honom. Hans hår som normalt var lockigt och mörkbrunt var nu platt och svart. Det hade uppenbarligen växt, och han hade inte rakat sig på några dagar heller. Han var så vacker att det gjorde ont i hjärtat.
"Hey." Mina tänder började hacka, en blandad reaktion på kylan och att jag var så glad över att se honom. "I'm happy to see you."
"Me too. How´ve you been?"
Jag skrattade rakt ut. "Oh well you know, flying on pink clouds, you?"
"Same." Han log inte helt, men jag kunde se hans mungipa dra sig lite uppåt.
"Are you still mad?"
Han suckade.
"No. Yes. Maybe, I don’t know."
Jag nickade långsamt och slog armarna om kroppen.
"Come on, we can go inside and talk." Han tog mjukt tag i min arm och började snurra runt mig.
"You know what, no. I don’t want to go inside; I want you to tell me why you didn’t return my calls. I know that I hurt you, but you could at least have send me a quit text saying "I still want you in my life" or something like that." Fan, det var inte min mening att låta som en gnällkärring, men jag var för sårad för att bara kunna hålla tyst.
Hans ögon blixtrade till.
"Do you honestly think that you have the right to be mad? After what you did?"
"I don’t care if I have the right or not, and I'm not mad, I'm hurt."
"Well, I'm really sorry that I hurt you."
"Hah, no you´re not. You wanted me to feel bad, didn’t you?"
"Why are you even going on about this? I'm here now, and I came here to talk, not to fight!"
"Because you made me love you. You made me let you in and fall for you, you made me feel like I can't breathe without you, you made me feel like I was worth something. You made me feel like I had someone to live for...you made me love you. And I hate you for it."
Utan att veta vilken reaktion jag skulle få tog jag två stora steg fram, kupade händerna runt hans ansikte och kysste honom. Han hämtade sin förvåning - om han ens hade någon - snabbt och la ena armen bakom min rygg och ena handen runt mitt huvud. Jag mötte hans tunga - som smakade en blandning mellan jordgubbar, chili och pepparmint - och kysste honom med den största passion som jag kunde åstadkomma. Han var den enda som betydde något, den enda jag ville ha, den enda jag brydde mig om.
Han stelnade plötsligt och drog sin bort från mig. Hans blick mötte min, och jag såg den kärlek som jag hade velat se sedan första gången han kysste mig.
"I love you too Felicia."

Hans hår droppade runt mitt ansikte när han böjde sig över mig i sängen. Jag försökte så gott som möjligt föra in handen i hans hår för att kunna trycka honom närmare mig. Hans tröja och byxor hade åkt av någonstans i rummet - jag kunde inte riktigt komma ihåg vart - och han trasslade för att kunna få av min blöda röda bikini. Jag var iskall, men när han rörde mig så kändes det som att han hade glödande kol på handflatorna.
Vi rullade runt så att jag låg ovanpå honom, jag kysste honom djupt och snabbt innan jag förde mina läppar längs hans hals. Att höra honom flämta under mig var ett ljud som jag aldrig skulle tröttna på.
Min högra hand förde sig längs med hans fina mage och ner mot utbuktningen som började ta form i hans kalsonger. Jag klämde till runt den samtidigt som jag kysste honom. Han svarade genom att lite desperat stöna i min mun och trassla in händerna i mitt hår. Jag lät min hand komma innanför kalsongerna, började smeka honom.
Ska jag vara helt ärlig så improviserade jag bara efter vad jag hade sett på film och läst i böcker, men det verkade som att jag lyckades då hans kropp böjde sig lite uppåt mot min. Jag la min hand runt honom och började föra handen upp och ner, njöt av att känna hur han växte i min hand.
"Oh Felicia…" innan denna sekund hade jag aldrig trott att mitt namn kunde låta så... erotiskt.
Jag kysste hans bröst, smakade ordentligt på honom.
Utan förvarning så använde han hela sin kropp för att vända på oss och trycka ner mig under honom igen, vilket gjorde att jag tappade taget om honom.
Jag hann inte förbereda mig innan jag kände hans hand mellan mina ben. Jag var redan våt efter att ha sett honom bli upphetsad, men han verkade fast besluten om att ge tillbaka.
Det enda som existerade var de två fingrar han använde inuti mig som hittade sin rytm samtidigt som han pressade isär mina ben, allt för att jag skulle känna så mycket som möjligt.
Min kropp började darra och jag kunde känna hur underlivet drog ihop sig. En orgasm hade jag bara fått på egen hand (innan våldtäkterna) men jag kunde känna igen den sköna känslan när den kom krypande.
Han slutade dock innan jag hann komma hela vägen, och min besvikelse ersattes snabbt av en annan känsla när jag kunde känna hur han gled in i mig. Hans ögon mötte mina i några korta sekunder då ingen av oss riktigt rörde oss, innan han hukade sig över mig och började röra sig. Cirklar, in och ut, snabbt och långsamt, jag kunde inte hålla koll på allt. Mina naglar rev i hans rygg, mina ben la sig automatiskt runt hans midja.
Han förde ner ena handen för att kunna smeka min klitoris samtidigt som han fortsatte att röra sig inuti mig. Mitt underliv började dra åt sig runt honom igen, som att mitt underliv var hungrigt och han var maten. Jag la mina händer på hans rumpa och klämde till, tryckte honom närmare och ytterligare lite längre in.
Ett ljud som lät som en blandning mellan ett flämt och ett stön kom ur hans mun när han kom. Han nöjde sig dock inte, utan fortsatte att smeka mig tills jag inte ens visste vad jag hette längre och min kropp darrade ihop sig och jag fick mitt livs första orgasm med en partner.

+9 kommentarer för nästa :) 

Jag märkte inte att kamerablixtar blixtrade på både mig och Eleonor där vi satt i baren och var inne på vår tredje öl. Vid det här laget så såg jag suddigt, jag var väldigt lätt påverkad av alkohol. Jag och Eleonor satt nära varandra, våra knän slog ihop och för att kunna höra varandra när vi pratade så var vi tvungna att luta oss mot varandra. Jag tänkte då inte på att hennes hand på mitt lår kunde ses som något det inte var, att vår närkontakt kunde misstolkas.
Jag hade aldrig varit ute med en tjejkompis förut, och jag hade ingen koll på hur mycket jag hade druckit så när Eleonor förslog tequila shots sa jag inte nej.
Bonfire heart fick oss att vandra ut på det lilla dansgolvet där det var smockat med folk. Vi dansade antagligen för nära varandra för att det inte skulle misstolkas, men vid denna tidpunkt så var jag så alkoholpåverkad att jag inte skulle ha märks om en gubbe på 80 år hade tagit Eleonors plats.
Jag kunde känna svetten som rann längs med ryggen, hur min kropp slog ihop med andra kroppar och hur händer och kroppar rörde sig överallt. Det var härligt att förlora sig själv.

 
Jag vaknade morgon efter i min egen säng. Det luktade konstigt, surt. Mitt huvud dunkade, aldrig hade jag haft en sådan smärta förut. Min hjärna försökte komma ihåg vad som hade hänt igår, men det var helt svart. Jag vände mig om och kollade på min telefon, ljuset från skärmen brände i ögonen och jag fick blinka några gånger innan jag kunde se att jag hade tolv missade samtal från Harry. Jag försökte ringa upp, men när ingen svarade så lade jag in ett kort meddelande på svararen innan jag gick upp för att äta frukost.
När jag reste mig upp ur sängen såg jag varför jag hade tyckt att det luktade illa. Mina kläder från igår var fortfarande på, men det som fångade min blick var resterna av spya som satt fast på tröjan. Lukten fick det att vända sig i magen och det var nätt och jämt att jag hann till toaletten.
När jag satt på badrumsgolvet med huvudet mellan benen försökte jag desperat komma på vad som hade hänt under gårdagen, men allt var bara svart. Jag försökte ringa Eleonor, men hon svarade inte.
Jag sökte på mitt egna namn på google. Jag hade aldrig fått upp något speciellt förut, bara lite resultat från olika matcher, men nu fanns det så många alternativ att jag inte visste vilken jag skulle välja. Världen måste uppenbarligen ha fått reda på mitt namn, och bilderna som fanns på mig gjorde att jag var tvungen att vända mig över toan igen.
Var det där verkligen jag? Bilder på en tjej som spydde ner sig själv och en kompis (eller möjligen hemlig flickvän som det stod rakt över bilden), som dansade nära både andra män och kvinnor, som skulle få Harry att skämmas? Jag skrollade igen alla bilder och hittade lyckligtvis ingen där jag hade stått och hånglat upp någon, men mina tårar började ilsket rinna när jag förstod hur pinsamt det var. Detta skulle världen komma ihåg om mig, detta skulle alltid vara det de tänkte på när de hörde mitt namn.
Twitter var full med trenden #harrystylesgirlfriendisaslut, och jag kunde inte ens läsa inläggen de hade skrivit. Jag kunde dock höra allas röster i huvudet, hur de kommenterade att jag inte var tillräckligt bra för honom, hur jag var en slampa, hur jag hade skämt ut honom.
Det som sved mest var ju att det sista var sant. Jag HADE skämt ut honom, rejält. Inte konstigt att han hade ringt så många gånger, han var säkert pissförbannad på mig och ville att jag skulle dra åt helvete. Jag försökte ringa honom igen, och till både min lättnad och min fasa så svarade han.
"Oh gosh, finally! I´ve been so worried, what the hell were you doing?!" Han var arg, men det fanns en liten underton av rädsla i rösten. Den där underbara rösten som jag skulle göra vad som helst för att få lyssna på i en evighet.
"Harry, I'm so sorry. Please believe me, it wasn’t supposed to happen, any of it. I'm so sorry that I embarrassed you."
"We can talk about that later, but didn’t you even think of the paparazzi that are going to follow you? I thought you had all of that figured out!"
"I'm sorry! Okay, I´m really sorry" frustrerat drog jag handen genom håret.
"Yeah I know, you’ve already said that."
"Look, you have every right to be mad at me..."
"Good, because I am."
"And you should be, but just trust me that I didn't plan it. I didn’t want it to happen."
"I know Felicia, I know. But I'm still mad."
Tårarna började rinna nerför min kind igen. Jag försökte frustrerat torka bort dem och försökte samla rösten för att kunna prata, men han hann före.
"Look, I have to go. I'll talk to you soon. Bye" Jag fick inte ens en chans att svara innan han hade lagt på. Telefonen ringde direkt när jag lagt ner den på golvet och jag kastade mig över den för att se om det var han, men mitt hjärta blev genast tungt när jag såg att det var från Sverige.
"Hej, det är Felicia."
"Hej Felicia, hur går det borta i London?" Tony, min tränare i Tyresö. Jag samlade ihop rösten lite till.
"Jo men det går bara bra! Laget är riktigt bra, både spelmässigt och utanför planen."
"Vad kul Felicia, det förtjänar du. Jag ringer dock med sämre nyheter." Trots att jag visste vad det betydde så ryckte jag ändå till när han sa det. "Vi har gått i konkurs. Vi kan inte behålla alla våra spelare, speciellt inte de som tjänar bäst. Tyvärr är du en av dem, och det är med sorg i hjärtat som jag måste säga att ditt konrakt med oss går ut i april. Jag är ledsen. Vi kommer efter april inte kunna betala din lägenhet i London längre eller garantera din plats i Doncaster Rovers. Jag är uppriktigt ledsen Felicia, men det är tyvärr så det är."
Jag tänkte inte ens på att jag tappade telefonen i golvet, jag rullade bara ihop mig till en boll och grät. Jag var klubblös, min "pojkvän" (eller vad han nu var) hatade mig just nu och jag hade skämt ut mig inför hela världen. Vid det här laget borde jag egentligen inte ha varit förvånad, allt hade varit så bra en längre tid nu att jag borde ha väntat mig att något skulle hända. 

Är ni snabba med 5 kommentarer så kommer nästa del upp redan ikväll! ;)