Jag märkte inte att kamerablixtar blixtrade på både mig och Eleonor där vi satt i baren och var inne på vår tredje öl. Vid det här laget så såg jag suddigt, jag var väldigt lätt påverkad av alkohol. Jag och Eleonor satt nära varandra, våra knän slog ihop och för att kunna höra varandra när vi pratade så var vi tvungna att luta oss mot varandra. Jag tänkte då inte på att hennes hand på mitt lår kunde ses som något det inte var, att vår närkontakt kunde misstolkas.
Jag hade aldrig varit ute med en tjejkompis förut, och jag hade ingen koll på hur mycket jag hade druckit så när Eleonor förslog tequila shots sa jag inte nej.
Bonfire heart fick oss att vandra ut på det lilla dansgolvet där det var smockat med folk. Vi dansade antagligen för nära varandra för att det inte skulle misstolkas, men vid denna tidpunkt så var jag så alkoholpåverkad att jag inte skulle ha märks om en gubbe på 80 år hade tagit Eleonors plats.
Jag kunde känna svetten som rann längs med ryggen, hur min kropp slog ihop med andra kroppar och hur händer och kroppar rörde sig överallt. Det var härligt att förlora sig själv.

 
Jag vaknade morgon efter i min egen säng. Det luktade konstigt, surt. Mitt huvud dunkade, aldrig hade jag haft en sådan smärta förut. Min hjärna försökte komma ihåg vad som hade hänt igår, men det var helt svart. Jag vände mig om och kollade på min telefon, ljuset från skärmen brände i ögonen och jag fick blinka några gånger innan jag kunde se att jag hade tolv missade samtal från Harry. Jag försökte ringa upp, men när ingen svarade så lade jag in ett kort meddelande på svararen innan jag gick upp för att äta frukost.
När jag reste mig upp ur sängen såg jag varför jag hade tyckt att det luktade illa. Mina kläder från igår var fortfarande på, men det som fångade min blick var resterna av spya som satt fast på tröjan. Lukten fick det att vända sig i magen och det var nätt och jämt att jag hann till toaletten.
När jag satt på badrumsgolvet med huvudet mellan benen försökte jag desperat komma på vad som hade hänt under gårdagen, men allt var bara svart. Jag försökte ringa Eleonor, men hon svarade inte.
Jag sökte på mitt egna namn på google. Jag hade aldrig fått upp något speciellt förut, bara lite resultat från olika matcher, men nu fanns det så många alternativ att jag inte visste vilken jag skulle välja. Världen måste uppenbarligen ha fått reda på mitt namn, och bilderna som fanns på mig gjorde att jag var tvungen att vända mig över toan igen.
Var det där verkligen jag? Bilder på en tjej som spydde ner sig själv och en kompis (eller möjligen hemlig flickvän som det stod rakt över bilden), som dansade nära både andra män och kvinnor, som skulle få Harry att skämmas? Jag skrollade igen alla bilder och hittade lyckligtvis ingen där jag hade stått och hånglat upp någon, men mina tårar började ilsket rinna när jag förstod hur pinsamt det var. Detta skulle världen komma ihåg om mig, detta skulle alltid vara det de tänkte på när de hörde mitt namn.
Twitter var full med trenden #harrystylesgirlfriendisaslut, och jag kunde inte ens läsa inläggen de hade skrivit. Jag kunde dock höra allas röster i huvudet, hur de kommenterade att jag inte var tillräckligt bra för honom, hur jag var en slampa, hur jag hade skämt ut honom.
Det som sved mest var ju att det sista var sant. Jag HADE skämt ut honom, rejält. Inte konstigt att han hade ringt så många gånger, han var säkert pissförbannad på mig och ville att jag skulle dra åt helvete. Jag försökte ringa honom igen, och till både min lättnad och min fasa så svarade han.
"Oh gosh, finally! I´ve been so worried, what the hell were you doing?!" Han var arg, men det fanns en liten underton av rädsla i rösten. Den där underbara rösten som jag skulle göra vad som helst för att få lyssna på i en evighet.
"Harry, I'm so sorry. Please believe me, it wasn’t supposed to happen, any of it. I'm so sorry that I embarrassed you."
"We can talk about that later, but didn’t you even think of the paparazzi that are going to follow you? I thought you had all of that figured out!"
"I'm sorry! Okay, I´m really sorry" frustrerat drog jag handen genom håret.
"Yeah I know, you’ve already said that."
"Look, you have every right to be mad at me..."
"Good, because I am."
"And you should be, but just trust me that I didn't plan it. I didn’t want it to happen."
"I know Felicia, I know. But I'm still mad."
Tårarna började rinna nerför min kind igen. Jag försökte frustrerat torka bort dem och försökte samla rösten för att kunna prata, men han hann före.
"Look, I have to go. I'll talk to you soon. Bye" Jag fick inte ens en chans att svara innan han hade lagt på. Telefonen ringde direkt när jag lagt ner den på golvet och jag kastade mig över den för att se om det var han, men mitt hjärta blev genast tungt när jag såg att det var från Sverige.
"Hej, det är Felicia."
"Hej Felicia, hur går det borta i London?" Tony, min tränare i Tyresö. Jag samlade ihop rösten lite till.
"Jo men det går bara bra! Laget är riktigt bra, både spelmässigt och utanför planen."
"Vad kul Felicia, det förtjänar du. Jag ringer dock med sämre nyheter." Trots att jag visste vad det betydde så ryckte jag ändå till när han sa det. "Vi har gått i konkurs. Vi kan inte behålla alla våra spelare, speciellt inte de som tjänar bäst. Tyvärr är du en av dem, och det är med sorg i hjärtat som jag måste säga att ditt konrakt med oss går ut i april. Jag är ledsen. Vi kommer efter april inte kunna betala din lägenhet i London längre eller garantera din plats i Doncaster Rovers. Jag är uppriktigt ledsen Felicia, men det är tyvärr så det är."
Jag tänkte inte ens på att jag tappade telefonen i golvet, jag rullade bara ihop mig till en boll och grät. Jag var klubblös, min "pojkvän" (eller vad han nu var) hatade mig just nu och jag hade skämt ut mig inför hela världen. Vid det här laget borde jag egentligen inte ha varit förvånad, allt hade varit så bra en längre tid nu att jag borde ha väntat mig att något skulle hända. 

Är ni snabba med 5 kommentarer så kommer nästa del upp redan ikväll! ;)