Kap 19
Jag pressade upp henne mot väggen, brydde mig inte längre om alla frågetecken jag hade runt hennes historia. Jag kunde inte kontrollera mig när jag var nära henne, en enda blick och jag blev galen.
Mitt hjärta värkte när hon besvarade kyssen och jag kunde känna hur min kropp började reagera instinktivt. Jag lyfte upp henne och till min lättnad la hon benen runt min midja. Jag försökte komma henne så nära som möjligt, men trots att jag var pressad mot henne så kändes det inte som att det var tillräckligt. Jag ville vara så nära henne jag kunde, jag ville vara inne i henne.
Plötsligt blev hon stel. Hela hennes kropp spände sig. Jag slutade kyssa henne, försökte få ögonkontakt men hon kollade upp i taket och andades fort, nästan panikslaget. Jag släppte ner henne på golvet men fick stödja upp henne när hennes ben inte var beredda på att hålla upp tyngden.
"Hey, what's wrong?"
Han kollade oroligt på mig och sa något jag inte hörde.
"What?"
"What's wrong?"
"I'm sorry… I just… I'm sorry."
"Don’t apologise. Here, sit down."
Jag satte mig ner i soffan och lutade huvudet i händerna medan han strök mig över ryggen. Den ömma gesten fick mina ögon att tåras. Fan, jag ville inte gråta. Inte nu, inte när han var här.
"I'm so sorry. This is not how I wanted to react."
"Did I do something?" Hans röst lät så orolig att jag fick ont i hjärtat.
"No. No trust me, you didn’t do anything. It's all me."
"Tell me."
"I can't. I can't tell you." Min rädsla började gå över till vrede.
"Why? I want you to be able to tell me."
Jag ställde mig upp och började gå runt framför soffan.
"Felicia, please tell me."
"Don’t you understand? I don’t want to tell you! I don’t want you to get to know me like that! I hate the fact that you are trying to make me tell you."
Han såg ut som att jag hade slagit honom. Han bet sig i läppen, funderade på ett svar.
"You know what, just go. I don’t want you here. Just go."
"That’s you solution? Throwing me out?" hans röst hade blivit mörkare än vanligt.
"I don’t want you here."
Han svarade inte, bara reste sig ur soffan, tog sina saker och smällde igen dörren.
"Ååååå … helvetes jävla skit…" Jag började gråta. Kuddarna i soffan blev genomblöta av mina tårar. Att jag skulle förstöra det. Första gången jag haft någon som verkade se mig för den jag var.
Mitt i allt fick jag syn på hans present som han hade lämnat på bordet. Jag drog bort tårarna och snoret med handen och reste mig för att öppna den. Det var ett litet paket, inuti pappret låg en svart sammetsask. Jag öppnade försiktigt på locket.
I asken låg ett armband i silver med flera små berlocker på. En av berlockerna var en fotbollssko, den andra en fotboll, den tredje en fotbollsplan, den fjärde ett benskydd och det femte en rund platta med initialerna HS. Harry Styles. Det var uppenbart att de stod för hans namn.
Armbandet rullade ner en bit på armen när jag tog på mig det men var inte så stort att jag skulle behöva riskera att det ramlade av.
Jag gjorde det enda vettiga, jag ringde honom för att be om ursäkt.
Han svarade inte på en hel timme. Klockan närmade sig åtta och jag började undra om jag skulle åka och leta efter honom, sen kom jag på att jag varken hade någon bil eller visste vilket hotell han hade checkat in på. Om han inte hade åkt direkt till flyplatsen … jag slog bort tanken lika fort som den kom, men gick för säkerhets skull in och kollade ifall det skulle gå några flyg från Doncaster till London idag. Det skulle det inte.
Jag gjorde kaffe, ringde igen - utan reslutat - kollade på TV, gjorde ännu mer kaffe. Tillslut insåg jag att det var lönlöst så tog på mig jackan för att gå en promenad, och sprang på Harry precis när han var på väg in genom porten.
"Hey I tried to call you."
"I know." Han lät väldigt mjukt med tanke på att vi hade bråkat. "Were you going to look for me?"
"Well...yes, I guess so."
Han nickade tyst.
"Look I'm really sorry about what I said; there are just things about me that are really...complicated, things that I've never told anyone."
"I thought I made it clear to you that I wanted you to tell me everything about you."
"It's not that easy. I'm afraid that you are going to run away and never look back." Jag kollade ner på mina skor när jag sa det, vågade inte se hans reaktion.
Hans fingrar smög sig in under min haka och lyfte mitt huvud, tvingade mig att se på honom.
"It's too late for that Felicia." Mitt hjärta började slå fortare när hans blick trängde igenom mig. "I care about you. Even if you just want to be friends, I still care about you."
"And I care about you too. I know that I'm bad at showing it, but I do."
"I know you do. You eyes are saying more than you mouth. So can I come in, again?" Hans leende värmde hela min kropp.
"Of course."
"So, do you wanna tell me now?" Vi satt vända mot varandra i soffan, hans arm på soffryggen och hans andra hand på mitt knä. Jag drog ett djupt andetag.
"Are you sure you want to hear it all?"
"Positive." Hans blick var varm, fick mig att tänka på kyssen vi hade delat. Den hade varit det mest erotiska ögonblicket i mitt liv.
"Like I said before, I've never had a boyfriend. I've never really been interested in someone actually, until I was sixteen. He's name was Kevin. He played in Tyresö. Every girl was after him, he was beautiful, very muscular and strong, very good at football. He also knew it, which made him very arrogant. He was used to getting what he wanted, so when he finally asked me out when I was seventeen he wasn’t prepared that I was going to say no, but I had lost interest in him." Jag drog ett djupt andetag, försökte samla mig. "He got so mad; I could see it in his eyes.
He also had a reputation of being violent, but I never took it seriously. Until one night when he followed me home. He dragged me down between some bushes, and then he ... he raped me. I didn’t really understand what happened, all I know is that it hurt so much and I thought he was going to break me into a million pieces." Jag pratade inte längre för Harrys skull, utan för mig egen. Jag hade aldrig pratat om det som hade hänt, aldrig satt ord på det. "I didn’t tell anyone, he threatened me not to. Next time he had some friends with him. It continued for about two years. I never had the courage to tell anyone, and I hate myself for it. The last time it happened was the night before I moved here, and I'm constantly afraid that he's going to show up at my door step.
After everything he did, I started to hate men. Like really hate them, some days I couldn’t even look at a man without wanting to kill him. It all changed when I moved here, when ... when I met you. I didn’t want to bring this on you, I was hoping that I could hide it and forget it, but he broke me. Literally, and I'm clearly not very good at hiding it."
Jag hade inte vågat kolla på honom medan jag berättade. Min största rädsla var att han skulle resa sig och gå, så när soffan började knarra för att han flyttade på sig så åkte mitt hjärta upp i halsgropen. Men plötsligt kände jag hans låga armar runt mig och jag släppte efter så at han kunde dra mig ner mot hans bröst. Jag började gråta okontrollerat och såklart verkligen så som man aldrig ville gråta inför en kille, snoret rann och jag mina snyftningar lät som plågade tjut.
Han bara satt och höll om mig, strök mig över ryggen och pussade mig på huvudet. Det var en befriande känsla att äntligen ha fått berätta för någon, men samtidigt skrämmande eftersom han skulle kunna göra vad som helst med denna information. Men jag litade på honom, det gjorde jag verkligen.
Jag höll om henne medan hon grät, hoppades att hon inte skulle känna hur hårt mitt hjärta slog. Jag var livrädd för det hon hade berättat och jag visste inte vart jag skulle göra av alla mina känslor, det enda jag visste var att jag ville slå sönder den där Kevins ansikte. Han hade förstört en underbar människa och även om hon började hitta tillbaka till sig själv så fanns han alltid i hennes tankar, det hördes i hennes röst.
När hon hade berättat klart hade jag helst velat fly ut genom dörren och druckit mig full, vad som helst bara för att glömma det hon hade sagt. Men en del av mig - den förnuftiga delen - hade vunnit och fått mig att stanna. Jag hade visserligen inte kunnat säga något utan bara hålla om henne, och jag ville inte glida ifrån henne. Inte nu, när hon äntligen släppte in mig. Jag hade bett efter sanningen och jag hade fått den. Jag hade bara inte trott att den var så hemsk.
Efter ett tag slutade hon gråta och satte sig upp för att torka bort tårarna och snoret som hade samlats i hennes ansikte. Jag ville visa att jag inte var äcklad av att röra henne trots det hon hade berättat - för det var jag inte, inget av det som hade hänt var hennes fel - så jag lutade mig fram och la en hårslinga som hade smitit från tofsen bakom hennes öra, smekte hennes kind. Hon var varm mot min hand, varm och blöt från tårarna.
"I didn’t know that I was going to react like this, I'm sorry." Ursäktade hon och snörvlade igen. Jag strök bort en tår som smet fram i hennes öga.
"You really need to stop apologising for everything." Log jag, och mitt hjärta bankade till extra hårt när hon gav mig ett litet leende tillbaka. Det var ytterst lite, men det räknades. "Can I ask you something?"
"Sure."
"Were you a virgin when it happened?"
Hon hajade till.
"Yes."
Jag nickade, försökte att hålla inne det sug som bildades i magen. Hon hade aldrig fått uppleva sex som något bra, något skönt. Jag hoppades att hon skulle låta mig ändra på det, tids nog.
"Were you planning to sleep here by the way?" frågade hon plötsligt.
"Well yes. Unless you want me to sleep somewhere else. I mean, the couch is fine by me."
"Do you really think I'm going to let you sleep on the couch? My bed is not as big as yours but two people can definitely sleep in it." Log hon och reste sig. Jag blev varm i hjärtat av att hon faktiskt ville dela säng med mig. Det var som en tyngd släppte från mina axlar, en tyngd som jag inte ens visste att jag hade.
Hennes säng var egentligen inte så liten, en normal 1.20 säng. Den fick oss dock att ligga närmare än vad vi skulle ha gjort om det hade varit i min säng, men jag klagade inte. Hon låg med ryggen mot mitt bröst och jag hade min arm runt henne, höll om henne, skyddade henne.
"Goodnight love." Viskade jag i hennes öra och kysste henne i nacken, men av hennes andetag att döma så sov hon redan.
Jag hade hoppats att jag skulle slippa mardrömmar när Harry sov bredvid mig.
Men nej, såklart skulle inget gå som jag ville.
Jag vaknade av att Harry ruskade om mig. Jag var svettig och jag kunde känna hur håret hade klistrat fast sig vid tinningarna. Jag.orkar.inte.
"Nightmares?" frågade han mjukt och strök mig över kinden.
"Yeah." Suckade jag.
"Do you always have them?"
"Most of the time. Unless I'm drunk or really tired."
"What are the dreams about?" Han reste sig lite över mig, lutade sitt huvud i hans hand. Jag var plågsamt medveten om att han bara hade sina kalsonger på sig.
"Usually there are flashbacks from the rapes. Sometimes it takes place in my apartment in Sweden, sometimes in the woods and sometimes here."
"Have you tried sleeping pills?"
"No. That means that I have to go to a doctor and tell him or her WHY I even want them."
"You’ve never thought about telling anyone? Someone who could help you?"
"I told you."
"Yeah but ... as much as I would like to, I can't really help you. I can be here and listen to what you want to say, but I can't help you in the way you need."
"Kiss me. That would help."
Jag kunde inte se hans ansiktsuttryck i mörkret, men jag kände när han kom närmare, när hans läppar nuddade vid mina. Kyssen var återigen frågade, men nu visste jag varför.
Jag visade att det var okej genom att lägga mina händer runt hans nacke och dra honom närmare. Han tvekade inte för en sekund, utan började flytta sig så att han låg på mig och tryckte ner mig i madrassen. Våra ben låg inflätade i varandra, ena hans arm var lindad under min rygg medan den andra var intrasslad i mitt hår. Våra tungor fann varandra, han bet mig lite mjukt i underläppen och jag fnissade till.
Han kysste mina käkben, min hals, gled tillbaka upp mot min mun. Han lindade loss sin arm och drog med handen längs min sida, först utanpå tröjan innan handen sökte sig in innanför. Hans hand lämnade en elektrisk känsla efter sig. Hans tunga hittade min mun igen. Jag hade alltid tyckt att det där med att köra in sin tunga i någon annans mun skulle vara äckligt och avtändande, men det var så rått och så hett att jag bara ville ha mer. Jag smekte honom över ryggen, pressade ner honom ännu mer mot mig. Den totala närheten och kontakten under täcket fick mitt hjärta att blöda och fick mig att tro att vi kanske skulle kunna få detta att fungera.
+6 kommentarer för nästa :)
Super bra! Jag blev så glad när hon berättade så att Harry kan skydda henne!
Hur bra får det bli? :D <3
fdgfdhgfjyrt meer
SÅÅÅ bra, mer mer mer :D
Gosh, meeeeer
Omg den är så bra! :D
Åhgud så fucking braaaa
Grymt!
meeeeraa, så himla bra
Jag tror bestämt att det är över 6 kommentarer ;) Det är farligt att hålla så många på sträckbänken ;)
puss :*
-A
