"Can I trust that you won't tell anyone?" Eleonors blick var fokuserad på någon fläck på hennes svarta byxor.
"Of course."
Hennes ögon mötte mina. De var fyllda av sorg och smärta och jag kunde känna hur mitt hjärta snörptes ihop.
"When I was fifteen, I met this amazing guy. He was...really amazing. Sweet, kind, a gentleman. Like everything you ever wanted in a guy. I was a virgin, he was my first boyfriend. We had been together for about two months when we decided to have sex. It wasn’t good, but not bad either. I guess I had so high expectations and I was a little disappointed... anyway, I told my mum after a few months that we have had sex and she wanted me to go to a gynaecologist, just to check for STDs and do a pregnancy test.  I didn't understand why, I mean we had used a condom every time.
  Anyway, after a few days - or maybe it was weeks, I don’t remember - a letter landed in our mailbox. It said that I needed to come back in because the doctor had something to tell me.
  I was so nervous; I really thought I was pregnant. Today I wish that it would have been that easy."
El gned händerna mot varandra och jag kunde se hur hon svettades under sitt tjocka svarta hår. Hennes röst darrade lite när hon fortsatte.
"She... she said that I had caught some disease. I didn’t really know a lot of STDs, but I knew that you could get treatment for it. So I just asked when they could cure me, and she said: we can't cure you; your results have shown that you are positive for HIV.
  I remember how my chest started to hurt and I couldn’t breathe. All I knew about HIV was that it could develop to AIDS and I would probably die. Of course I'm on pills today so that it won't develop to AIDS, but I'm always afraid. As soon as I have a fever, a stomach ache or if my throat hurts, I think that I'm going to die."
Jag fick påminna mig själv hur man gjorde för att andas.
"El, I'm sorry. I'm so sorry."
"Don’t be, I'm alive right? What has concerned me the most is HOW I got it? I mean, as far as I know we used condoms, but I don’t know."
"Does he know? The guy?"
"Alexander? I don’t know if he did until he died last year. Of AIDS."
Jag kunde känns hur tårarna började bildas i ögonen, jag fick tvinga mig själv att inte gråta. Det var säkert det sista Eleonor behövde just nu.
"I'm sorry." Varför kom jag inte på något annat att säga?
"Me too. He was great. I know what you are thinking; why didn’t I tell him? Honestly, I didn’t know what to say. We broke up and I told him that I had HIV, but I don’t think that he understood that I got it from him. I never spoke to him again, but I read in the local paper when he died that it was because of AIDS."
"Have you told anyone this?" Vem var jag att fråga det egentligen?
"I go to a therapist once or twice a week."
"Does it help?"
"Yeah, it actually does. Oh, don’t look at me that way," sa hon när hon såg min sorgsna min "I'm fine, okay? I´m not going to die."
"Yeah, I know. But still... it must be hard for you."
"It was, at first. Today I've kind of learned to live with it. I mean, it's been almost three years."
Jag hade inte tänkt på att Eleonor var yngre än mig, att hon "bara" fyllde 18 i år.
"Don’t treat me differently because of this, okay? I won't infect you just because you touch me." Hennes ögon hade något bedjande i sig. Jag tog hennes hand.
"That’s never going to happen, I promise." Min röst lät tjock, lite grötig.
"So, now it's your turn. After this you should be able to tell me." Hon log, men bakom leendet kunde jag se att hon bad mig att berätta. Jag förstod henne, att dela något som hon hade gjort och inte få något tillbaka skulle ha känts förödande (även om det var precis så det hade varit med Harry).
Så jag berättade. Det gick lättare denna gång, speciellt eftersom jag nu visste att hon hade egna problem och kunde sätta sig in i vilket mörker jag levt i och precis börjat försöka ta mig ur. Men det plågade mig att jag aldrig skulle kunna förstå hennes.
Jag var bortskämd, kom jag fram till medan jag berättade. Mina problem skulle alltid finnas med mig och alla minnen, men hon skulle behöva vara sjuk varje dag, ständigt vänta på ett botmedel. Min historia lät plötsligt klen, men när jag hade berättat klart och jag kunde se att hon grät så förstod jag att hon kände precis likadant för mig som jag gjorde för henne. Det var skönt att ha en vän att gråta ut med, jag hade inte haft det så på länge.

"So I guess my attempt on "match making" you and Carl together failed?" log hon i dörröppningen innan hon skulle åka.
"Yeah, sorry." Log jag tillbaka. Hennes min blev allvarlig.
"I hope you are happy with Harry. And that you feel safe."
"I do. He´s great."
"I hope I will find someone like that one day, someone who isn’t afraid to tough me after I've told him."
"You will. I promise you, you will."
Hon gav mig en lång kram innan hon begav sig hemåt. Jag kollade på klockan, det var sent men jag kunde inte bara gå och lägga mig efter detta. Jag satte mig ner på golvet, lutandes mot dörren och satte mobilen mot örat. Det var mörkt i hallen, jag orkade inte sträcka mig för att tända så det enda ljus som kom in var det från vardagsrummet.
Signalerna gick fram i vad som kändes som en evighet innan hans sömniga röst svarade.
"Felicia? Is something wrong?"
"No...well yes. El came by."
"What´s wrong?" Jag kunde nästan höra hur han gnuggade sig i ögonen och tände en lampa. Tanken av honom med bara kalsonger (eller han kanske sov naken hemma?) fick mig att glömma bort vad jag skulle säga.
"Felicia?"
"Sorry. Nothings wrong with me, but El told me some stuff. Things that I can't tell you, but I don’t know what to do. I want to break something, kill someone. Or no not kill someone... I just need someone to talk to, and you were the only one I wanted to call."
Jag kunde höra hur han log.
"I miss you." Fick jag till svar, vilket fick mig att le. "And especially you pancakes."
"I miss you too. And my pancakes." Mitt svar fick honom att skratta. Jag skulle kunna lyssna på det i evigheter.
"Are you sure that you don’t want to tell me what she said?" Hur kunde han i ena stunden låta så glad och i nästa vara helt allvarlig?
"I promised her."
"Okay, I understand. But if you want to tell me, you can."
Jag log.
"I know. Harry, I'm afraid."
"Of what?"
"That... that I'm going to get too attached to you. That you are going to be my helping hand to save me from the sinking ship."
"I wouldn't mind being that person."
"But I don’t want you to be. I don’t want to put that responsibility on you."
"Felicia, nothing, absolutely nothing when it comes to you is some kind of responsibility. I will do it because I WANT to, don’t ever doubt that." 

+5 kommentarer för nästa :)

STDs= könssjukdomar

Anledningen till att det handlar mycket om Eleonor just nu är för att hon kommer vara en betydande roll senare i historien, sen om det blir i denna ff eller i en annan, det får tiden utvisa... :)