Jag betraktade henne där hon låg och sov på mage bredvid mig. Täcket hade glidit ner över hennes rygg så att svanken syntes tillsammans med hennes starka ryggmuskler och de breda axlarna, ett resultat av all den träning hon utförde. Hennes blonda hår låg utslaget runt hennes ansikte som inte ens såg helt fridfullt ut medan hon sov. En rynka visades i pannan och en hemsk tanke i min hjärna viskade att det var jag som hade orsakat den.
Jag visste att jag var orättvis mot henne. Jag hade varit otydlig ända från början, ändrat mig och inte kunnat ge henne ett klart besked.
Och nu hade jag fått henne att ge sig själv till mig helt och fullt. Inte för att jag ångrade själva sexet, men jag hade en känsla av att jag i slutändan bara skulle såra henne.
Hon gnydde till lite bredvid mig. Jag undrade vad hon drömde om, vad som pågick i hennes huvud. En del av mig önskade att hon skulle inse att jag inte var den bästa hon kunde få, men samtidigt fick tanken på henne med någon annan min mage att knytas ihop och luften att gå ur mig. Jag undrande om det kändes såhär för alla eller om det bara var jag som hade en mental störning.
Jag kollade på klockan. Kvart över sex på morgonen, det kändes onödigt att ligga kvar i sängen och bara rulla runt i självömkan, så jag gick upp för att ta en dusch och ringa till den enda person som kanske skulle kunna förstå mig.
Min mamma.

 
"Harry?"
"Yeah. Sorry if I woke you up."
"You didn’t. I'm just surprised you're up this early."
"I couldn’t sleep. And I needed to talk to you."
"What is it honey?" älskade mamma, jag kunde se framför mig hur hon la ifrån sig boken hon hade i händerna och gnuggade näsroten med tummen och pekfingret.
"I need you advice on something. A girl, or maybe she's a woman..."
"There's a big difference Harry." Jag kunde höra hur hon fick anstränga sig för att inte skratta. "I know mum."
"Sorry honey. Anyway, what's with her?"
"Well, I really like her. Like, a lot. No, it's more than a lot; I think I'm falling in love. But she's has kind of a complicated story in her baggage..."
"Harry, everyone's stories are complicated. Don’t make it harder than it is."
"Yeah, I guess. I just don’t know if I can live with it."
"It's her story, not yours. It's her past, her life, not yours. You can only be a part of her life now, and you can't change what ever happened before you met her."
Jag skrattade.
"Mum, sometimes I wonder if you have some special gift that makes you see into everyone else's life, because you really nailed it."
"I'm a woman. We do have special powers."
"Yeah, I guess you do."
Sedan pratade vi bara om hennes liv, bara om simpla saker som att hon inte visste vad hon skulle köpa till middag. Det var skönt att kunna släppa allt och veta att hon aldrig hade behandlat mig annorlunda bara för att Harry Styles idag var ett känt namn.
Vi hade pratat i nästan två timmar när jag hörde att Felicia gick nerför trappan.
"Mum, I'll call you okay? Love you."
"Love you too Harry. Looking forward to meet who ever this girl is."
Jag himlade bara med ögonen och reste mig ur soffan när Felicia långsamt gick in i rummet. Jag tvekade inte, utan tog tre stora steg fram för att ge henne världens omfamning. Jag överraskade henne nog rätt rejält, men hon hämtade snabbt och hennes armar gled runt min nacke. Jag kunde känna hur hennes bröst pressades mot mig genom det tunna svarta t-shirten hon hade på sig, och jag kramade henne lite extra hårt innan jag vände mitt huvud för att pussa henne på huvudet innan mina läppar hittade hennes mun.
"Do you want breakfast?" Jag tog hennes hand och ledde henne mot köket.
"Uhm..Yes please." Stackaren, jag skulle också vara förvirrad om jag vore hon.

"You can stay for another day you know." Konstaterade Harry när vi gick mitt i en stor klunga av människor på flygplatsen. Jag hade sagt att han kunde stanna i bilen för att slippa all uppmärksamhet, men han hade bara fnyst åt mig.
"I actually can't. I have practice tonight."
"Oh yeah, right."
Vi gick tills vi hittade min avgång. Han stannade mig och vände mig mot honom.
"When am I going to see you again?"
"When ever you decide to come and visit me."
Han log snett.
"Don’t say too much. I might show up at your doorstep tonight."
"I wouldn’t mind it. Thank you. For yesterday, for this morning. For everything really."
"I'm the one that should be grateful." Med de orden så lutade han sig fram och kysste mig. Inte en liten avskedspuss utan hela paketet. Jag kunde höra några människor ropa runt om oss och det blixtrade framför mina stängda ögonlock, men jag brydde mig inte. Så fort hans varma läppar mötte mina så var jag förlorad.
"I will see you soon, I promise." Han strök mig over kinden.
"I hope so." Jag gav honom en snabb puss innan jag sprang till mitt plan. Flygvärdinnan kollad lite irriterat på mig, så jag muttrade ett bittert "sorry" och gick för att sätta mig på min plats. Väl där så hann jag somna innan vi hade kommit upp i luften. 

 

---

+8 för nästa :)