Musiken dunkade i kropp, fick den att automatiskt röra sig i samma takt. Det var trångt och svettigt där jag dansade mellan massa olika kroppar som rörde sig rytmiskt till musiken. Beyoncé med Singel Ladies började spelas och alla gav ifrån sig ett litet vrål, ett vrål som jag automatiskt drogs med i. Det var så skönt att bara få slappna av med sina vänner, sluta tänka på verkligheten. Alla mina vänner från bandet var här, min syster, Ed (Sheeran) och några som jag hade haft kontakt med från Amerika.
Jag drack antagligen lite mer än vad jag borde, men hela stämningen var så rätt och det var skönt att få släppa loss. Jag gick för att beställa mer öl till alla, det var bara en gång i livet man fyllde 20.

Dagen efter började jag ångra vad jag hade gjort. Huvudet dunkade som att någon slog på det inne från och jag kunde känna ur magen nästan inte ville behålla frukosten.
Jag spenderade en timme bredvid toan med huvudet mellan benen, mest för att tänka men också för att ha nära till toan ifall magen skulle göra uppror.
Jag visste inte vad jag skulle göra av Felicia. Helt ärligt så hade detta från början mest varit en utmaning, jag ville se hur långt jag skulle kunna komma.
Sen hade det blandats in känslor, starka känslor som kunde göra så att det kändes som att någon vred om mitt hjärta när jag såg henne.
Och sen hade hon berättat om alla överfall. Det fick mig inte att tycka mindre om henne, men jag visste helt ärligt inte om jag kunde leva med något sådant i bagaget. En del av min kropp ville bara fly så långt jag kunde, medan en annan del var ockuperad av alla känslor som hon väckte inom mig, känslor jag inte ens visste att jag hade.
En snabb blick på klockan påminde mig om att hon skulle vara här om mindre än en timme, så jag hoppade snabbt upp (eller ja, så snabbt min kropp ville gå med på), och började städa huset och byta lakan i sängen. Jag visste inte vart hon ville sova, men det skulle väl visa sig.

En timme senare så hade jag faktiskt lyckats få mig själv att se någorlunda representabel ut när det knackade på dörren. Jag drog snabbt handen genom håret och gick för att öppna.
Det var ingen tvekan, hur mycket en del av mig än ville springa åt andra hållet så var den andra sidan starkare. När hon stod där i sin svarta tjocka jacka och vita jeans, rosenröd om kinderna och håret utsläppt runt det fina ansiktet så slogs jag av den överväldiga känslan av att jag ville ha henne. Inte bara psykiskt utan fysiskt likaså.
"Hey you." Sa jag och drog henne mot mig i en varm kyss. Hennes läppar var lite kalla från blåsten ute men värmdes snabbt upp av mina. Jag drog in henne i halen och tog av henne jackan, min tunga utforskade hennes mun. Hon svarade, tryckte sin kropp mot mig som fick mig att bli galen och min kropp att spännas på alla ställen. Jag tryckte upp henne mot väggen och kysste henne djupt, drog mina händer längs hennes sidor.
Efter ett tag kom jag på att vi båda måste andas, så jag släppte henne lite men stod fortfarande olidligt nära.
"I really should visit you more often." Hennes ögon glänste. Jag älskade när de gjorde det.
"You really should." Svarade jag och kysste henne igen.

"Can I trust that you won't tell anyone?" Eleonors blick var fokuserad på någon fläck på hennes svarta byxor.
"Of course."
Hennes ögon mötte mina. De var fyllda av sorg och smärta och jag kunde känna hur mitt hjärta snörptes ihop.
"When I was fifteen, I met this amazing guy. He was...really amazing. Sweet, kind, a gentleman. Like everything you ever wanted in a guy. I was a virgin, he was my first boyfriend. We had been together for about two months when we decided to have sex. It wasn’t good, but not bad either. I guess I had so high expectations and I was a little disappointed... anyway, I told my mum after a few months that we have had sex and she wanted me to go to a gynaecologist, just to check for STDs and do a pregnancy test.  I didn't understand why, I mean we had used a condom every time.
  Anyway, after a few days - or maybe it was weeks, I don’t remember - a letter landed in our mailbox. It said that I needed to come back in because the doctor had something to tell me.
  I was so nervous; I really thought I was pregnant. Today I wish that it would have been that easy."
El gned händerna mot varandra och jag kunde se hur hon svettades under sitt tjocka svarta hår. Hennes röst darrade lite när hon fortsatte.
"She... she said that I had caught some disease. I didn’t really know a lot of STDs, but I knew that you could get treatment for it. So I just asked when they could cure me, and she said: we can't cure you; your results have shown that you are positive for HIV.
  I remember how my chest started to hurt and I couldn’t breathe. All I knew about HIV was that it could develop to AIDS and I would probably die. Of course I'm on pills today so that it won't develop to AIDS, but I'm always afraid. As soon as I have a fever, a stomach ache or if my throat hurts, I think that I'm going to die."
Jag fick påminna mig själv hur man gjorde för att andas.
"El, I'm sorry. I'm so sorry."
"Don’t be, I'm alive right? What has concerned me the most is HOW I got it? I mean, as far as I know we used condoms, but I don’t know."
"Does he know? The guy?"
"Alexander? I don’t know if he did until he died last year. Of AIDS."
Jag kunde känns hur tårarna började bildas i ögonen, jag fick tvinga mig själv att inte gråta. Det var säkert det sista Eleonor behövde just nu.
"I'm sorry." Varför kom jag inte på något annat att säga?
"Me too. He was great. I know what you are thinking; why didn’t I tell him? Honestly, I didn’t know what to say. We broke up and I told him that I had HIV, but I don’t think that he understood that I got it from him. I never spoke to him again, but I read in the local paper when he died that it was because of AIDS."
"Have you told anyone this?" Vem var jag att fråga det egentligen?
"I go to a therapist once or twice a week."
"Does it help?"
"Yeah, it actually does. Oh, don’t look at me that way," sa hon när hon såg min sorgsna min "I'm fine, okay? I´m not going to die."
"Yeah, I know. But still... it must be hard for you."
"It was, at first. Today I've kind of learned to live with it. I mean, it's been almost three years."
Jag hade inte tänkt på att Eleonor var yngre än mig, att hon "bara" fyllde 18 i år.
"Don’t treat me differently because of this, okay? I won't infect you just because you touch me." Hennes ögon hade något bedjande i sig. Jag tog hennes hand.
"That’s never going to happen, I promise." Min röst lät tjock, lite grötig.
"So, now it's your turn. After this you should be able to tell me." Hon log, men bakom leendet kunde jag se att hon bad mig att berätta. Jag förstod henne, att dela något som hon hade gjort och inte få något tillbaka skulle ha känts förödande (även om det var precis så det hade varit med Harry).
Så jag berättade. Det gick lättare denna gång, speciellt eftersom jag nu visste att hon hade egna problem och kunde sätta sig in i vilket mörker jag levt i och precis börjat försöka ta mig ur. Men det plågade mig att jag aldrig skulle kunna förstå hennes.
Jag var bortskämd, kom jag fram till medan jag berättade. Mina problem skulle alltid finnas med mig och alla minnen, men hon skulle behöva vara sjuk varje dag, ständigt vänta på ett botmedel. Min historia lät plötsligt klen, men när jag hade berättat klart och jag kunde se att hon grät så förstod jag att hon kände precis likadant för mig som jag gjorde för henne. Det var skönt att ha en vän att gråta ut med, jag hade inte haft det så på länge.

"So I guess my attempt on "match making" you and Carl together failed?" log hon i dörröppningen innan hon skulle åka.
"Yeah, sorry." Log jag tillbaka. Hennes min blev allvarlig.
"I hope you are happy with Harry. And that you feel safe."
"I do. He´s great."
"I hope I will find someone like that one day, someone who isn’t afraid to tough me after I've told him."
"You will. I promise you, you will."
Hon gav mig en lång kram innan hon begav sig hemåt. Jag kollade på klockan, det var sent men jag kunde inte bara gå och lägga mig efter detta. Jag satte mig ner på golvet, lutandes mot dörren och satte mobilen mot örat. Det var mörkt i hallen, jag orkade inte sträcka mig för att tända så det enda ljus som kom in var det från vardagsrummet.
Signalerna gick fram i vad som kändes som en evighet innan hans sömniga röst svarade.
"Felicia? Is something wrong?"
"No...well yes. El came by."
"What´s wrong?" Jag kunde nästan höra hur han gnuggade sig i ögonen och tände en lampa. Tanken av honom med bara kalsonger (eller han kanske sov naken hemma?) fick mig att glömma bort vad jag skulle säga.
"Felicia?"
"Sorry. Nothings wrong with me, but El told me some stuff. Things that I can't tell you, but I don’t know what to do. I want to break something, kill someone. Or no not kill someone... I just need someone to talk to, and you were the only one I wanted to call."
Jag kunde höra hur han log.
"I miss you." Fick jag till svar, vilket fick mig att le. "And especially you pancakes."
"I miss you too. And my pancakes." Mitt svar fick honom att skratta. Jag skulle kunna lyssna på det i evigheter.
"Are you sure that you don’t want to tell me what she said?" Hur kunde han i ena stunden låta så glad och i nästa vara helt allvarlig?
"I promised her."
"Okay, I understand. But if you want to tell me, you can."
Jag log.
"I know. Harry, I'm afraid."
"Of what?"
"That... that I'm going to get too attached to you. That you are going to be my helping hand to save me from the sinking ship."
"I wouldn't mind being that person."
"But I don’t want you to be. I don’t want to put that responsibility on you."
"Felicia, nothing, absolutely nothing when it comes to you is some kind of responsibility. I will do it because I WANT to, don’t ever doubt that." 

+5 kommentarer för nästa :)

STDs= könssjukdomar

Anledningen till att det handlar mycket om Eleonor just nu är för att hon kommer vara en betydande roll senare i historien, sen om det blir i denna ff eller i en annan, det får tiden utvisa... :)

Efter att Harry hade åkt hem dagen efter för att gå tillbaka till jobbet och den galna vardagen han hade så bestämde jag mig för att ringa Eleonor. Jag gillade inte den gnagande känslan i magen av att hon var sur på mig.
Hon svarade inte, varken i telefon, på sms eller facebook. Jag suckade, skickade ett litet tamt sms med en ursäkt för vad jag hade sagt och att jag skulle vilja träffa henne och prata.
När jag scrollade igenom min facebook med mina ynka 112 vänner så började jag upptäcka att flera av dem var One Direction fans. Det skulle inte ha stört mig men ju mer jag scrollade, desto mer bilder på mig kom det upp. Bilder från mig när jag spelar fotboll, när jag går på stan eller när jag var med Harry. Hur kunde jag inte se att bilderna hade blivit tagna?
Men det som var värst var kanske inte bilderna, utan kommentarerna de hade.
"Dööö hora döö!!"
"Hur vågar hon röra min man?!"
"Tare chill alla, Harry skulle aldrig dejta en sådan ful tjej."
"Efter att ha sett henne skäms jag över att svara svensk. Shit vad ful."
Jag smällde ihop min dator och andades snabbt. Jag insåg att jag aldrig hade tänkt på vilka konsekvenser det kunde bli av att dejta en superkändis, förrän nu.
Om det var sådär bara i Sverige, hur var det då i England? Europa? USA? Hela världen? Skulle jag få stå ut med hatkommentarer och bli offentlig, när jag hade gjort så mycket för att hålla mig gömd och bortglömd för alla där hemma.
Jag kunde känna hur ångesten grep tag i mig och jag var tvungen att resa mig och gå bort till köksbänkarna. Min blivk föll en kort sekund på knivarna men jag slog snabbt bort tanken. Jag hade hållit mig från att skära mig i flera år trots mina problem, jag tänkte inte låta några fans förstöra det.
Förutom det faktum att det inte är några fans, det är hela världen.
Jag gjorde det enda jag kunde komma på, jag ringde Harry.

Jag berättade egentligen inte vad som hade oroat mig så mycket, det var mest skönt att höra hans röst och han påminde mig om att jag skulle smsa mina föräldrar och fråga om resan hade gått bra (de hade åkt hem igår kväll).
Den del av mig som kunde tänka klart kunde fortfarande inte förstå att detta hände just mig. Jag kunde inte förstå att jag hade träffat en sådan fantastisk kille som var så fin på både insidan och utsidan. Sen var han en utmärkt kyssare… tänkte jag och drog med tungan längs läpparna. Må hända att jag aldrig blivit kysst förut, men jag skulle nog kunna avgöra om det var bra eller inte.
En telefonsignal avbröt mina tankar.
"Hello?"
"Hey. It's Eleonor."
Mina tankar var genast långt borta från Harry.
"Eleonor, hi. I'm so glad you called..."
"Can I come over to your house? We need to talk." Hon avbröt mig, och den gnagande känslan i magen blev starkare.
"Of course."
Det tog bara en kvart för henne att köra hit och under den kvarten så hann jag städa hela huset, ta fram ostbågar och lite Cola. Jag var fruktansvärt nervös och mellan det jag såg att hennes bil kom inkörandes på vägen tills det att hon ringde på dörren hade jag druckit tre glad Cola och gått på toa en gång.
Min magkänsla blev genast bättre så fort jag öppnat dörren. Hon såg avslappnad ut, och när jag inte kom på något att säga så stäckte hon sig upp och gav mig en kram. Hennes svarta hår kittlade mig i näsan men jag kramade tillbaka så hårt jag kunde.
"I'm sorry for the way I acted and for what I said." Sa jag på väg mot soffan.
"I'm the one who should apologise. I should have known that you wanted your relationship private a little more, I was just so jealous." Hon sjönk ner bredvid mig i soffan med en suck.
"I would probably feel the same way if I were you." Log jag förstående.
"Yeah. But tell me, how did you meet?" Hon tog ett glas och smuttade lite.
"You know when the Doncaster Rovers played at our stadium?"
"Ours, actually. They also own it."
"Oh, well anyway. He bumped into me - literally - and..yeah. He started to contact me after that even though I told him not to. But today im happy he did of course." Log jag.
Hon log tillbaka, men jag kunde se smäarta bakom ögonen.
"Is Harry your favourite in the band?"
"Oh no, that’s Louis. But he has a girlfriend, Eleanor."
Jag rynkade pannan.
"Really? They had broken up at New Years Eve. Harry told me." Tillade jag när hon kollade på mig med stora ögon. Sen svepte en svart skugga over dem.
"Oh, okay... still, it's not like he would want to be with me. I'm probably too simple for him."
"You, simple? I don’t know about that..."
Hon log mot mig.
"You're a good friend. Probably a better one than I deserves."
"What do you mean?"
Hon tvekade lite.
"I have done a few things in my past... bad things, bad decisions which all led to this. But you have to tell me first."
"Tell you what?"
"Your secret. I know you are tortured by something, I want you to feel like you can tell me."
"I know I can El, but right now I don’t want to. Is there something you want to talk about? Is this just a lead in?"
Hon kollade bort några sekunder.
"Well, yes. There is something I want to tell you. But I don’t want you to afraid of me, or afraid to touch me."
Jag la min hand på hennes.
"Eleonor, that won't happen. Tell me." 

Återigen ett litet kortare kaptel, hata mig inte för det :3

+5 för nästa :) 

"Do you practice outside?" frågade han och sneglade på mina tjocka kläder när han skjutsade mig i hyrbilen till träningen.
"Yes, but I actually like it."
"Why?"
"I've never really been a fan of playing inside. It's not...just not as real, you know? Never mind, I can't find the word for it. It's just a feeling."
"I'm so glad that I don’t play football."
"Hey, it’s the best sport in the world!"
"Try to perform in front of 60.000. THAT’S sport."
Jag fnös.
"Sport? That’s just entertaining."
"And football isn't?"
"Not to the players on the field."
Han kollade på mig med en intensive blick.
"What is football for you then?"
Jag sög på hans fråga i några sekunder innan jag svarade.
"Football is the only reason I'm still here today."

"You can sit over there, those rooms are heated." Sa jag och pekade till vänster när vi kom in på stadion.
"And I will be able to see the field from there?"
"Baby, you have the front row seat." Sa jag ironiskt och gav honom en snabb puss innan jag gick ner till omklädningsrummet för att byta skor.
Jag hälsade på alla och gick till skåpet med mitt namn och nummer på. Eleonor hade skåpet till höger om mig, hennes rygg var kallt och avvisande vänd mot mig.
"Hey El." sa jag och började knyta upp mina converse. Hon svarade inte, men hennes rygg spändes. Jag kollade frågade på henne.
"Is something wrong?"
"Except from the fact that I thought we were friends?" hon lät hård och kall"
"What?"
"Why didn’t you tell me?"
"Tell you what? El, turn around please. I hate talking to your back."
"You’ve been going behind my back for a while now; it shouldn’t be that difficult to you." Men hon vände sig i alla fall om.
"I thought we were friends." Anklagandet i hennes röst gick nästan att ta på.
"We are!" de andra började kolla lite intresserat på oss och jag önskade att jag kunde trolla fram en vägg mellan oss.
"Then why didn’t you tell me about this?" Hon tryckte upp sin telefon i ansiktet på mig. På skärmen syntes en bild på mig och Harry utanför min lägenhet. Bilden var av dålig kvalite med det syntes klart vilka det var.
"A picture? A picture means nothing."
"It means everything! You know how much I'm a fan, and you didn’t even tell me?"
"It's none of your business actually." Hur fan hade hon mage att börja skrika på mig om det här?
"None of my business? Friends tell each other stuff like that!"
Jag suckade, hur kunde hon vara så småsint?
"Okay, look. I didn’t tell you because I didn’t know what to say, and we didn’t actually get together until last night. Yes me and Harry have been friends for a while, and I'm sorry that it hurts for you to realise that my first thought wasn’t to call you and tell you everything. But you have no right to be mad at me, at least I'm not dating him for the money!" Jag spottade ut de sista orden. Jag vände mig snabbt om och gick ut, men jag hann se en glimt av henens sårade blick. Jag förstod henne, jag hade praktiskt tagit kallat henne för "en sådan som bara skulle dejta en kändis för pengar" typ.
Jag drog ner mitt breda pannband över huvudet innan jag gick ut på den kalla planen. Jag hade långbyxor på mig med lagets logga, en T-shirt, en tjocktröja och tillslut en jacka över som gick att knäppa ända upp till halsen. Trots detta så skakade jag, men jag kunde inte avgöra om det var på grund av kylan eller bråket med Eleonor.

När jag såg att de började packa ihop så gick jag till den plats vi hade skiljts åt. Det var några tjejer som kom ut i omklädningsrummet innan henne som antagligen måste ha sett mig sitta och kolla på träningen, de gick direkt fram till mig och frågade om bilder och autografer. Jag ställde upp, men kunde inte skaka av mig den gnagande känslan av att Felicia var arg på något.
När hon tillslut kom ut så kunde jag se att hon hade lugnat ner sig lite.
"Come on." Sa hon kort och började gå mot utgången. Jag tog två snabba och stora steg för att kunna ta tag i hennes armbåge och vända henne om.
"Hey, is something wrong?"
"No. Let's just get in the car and go home."
"No, wait. Tell me."
"I'll tell you when we get home." Suckade hon uppgivet och började vända sig om för att gå.
"Wait!" Min röst lät lite skarpare än vad jag hade tänkt, men det fick hennes uppmärksamhet. Jag böjde mig ner och placerade en mjuk kyss på hennes läppar. Mina händer kupade sig runt hennes ansikte, och efter några sekunder så slappnade hon av och la sina händer över mina. Hennes tunga gled längs min underläpp vilket fick det att pirra i underlivet. Jag grymtade fram min ovilja när hon drog sig tillbaka alldels för tidigt.
"You can get more of that when we get home."
I min ögonvrå så kunde jag se Eleonor som stod och stirrade på oss när vi gick ut till bilen. Jag kollade frågande på Felicia, men hennes ansikte avslöjade ingenting.

Jag pressade upp henne mot väggen, brydde mig inte längre om alla frågetecken jag hade runt hennes historia. Jag kunde inte kontrollera mig när jag var nära henne, en enda blick och jag blev galen.
Mitt hjärta värkte när hon besvarade kyssen och jag kunde känna hur min kropp började reagera instinktivt. Jag lyfte upp henne och till min lättnad la hon benen runt min midja. Jag försökte komma henne så nära som möjligt, men trots att jag var pressad mot henne så kändes det inte som att det var tillräckligt. Jag ville vara så nära henne jag kunde, jag ville vara inne i henne.
Plötsligt blev hon stel. Hela hennes kropp spände sig. Jag slutade kyssa henne, försökte få ögonkontakt men hon kollade upp i taket och andades fort, nästan panikslaget. Jag släppte ner henne på golvet men fick stödja upp henne när hennes ben inte var beredda på att hålla upp tyngden.
"Hey, what's wrong?"

Han svarade inte på en hel timme. Klockan närmade sig åtta och jag började undra om jag skulle åka och leta efter honom, sen kom jag på att jag varken hade någon bil eller visste vilket hotell han hade checkat in på. Om han inte hade åkt direkt till flyplatsen … jag slog bort tanken lika fort som den kom, men gick för säkerhets skull in och kollade ifall det skulle gå några flyg från Doncaster till London idag. Det skulle det inte.
Jag gjorde kaffe, ringde igen - utan reslutat - kollade på TV, gjorde ännu mer kaffe. Tillslut insåg jag att det var lönlöst så tog på mig jackan för att gå en promenad, och sprang på Harry precis när han var på väg in genom porten.
"Hey I tried to call you."
"I know." Han lät väldigt mjukt med tanke på att vi hade bråkat. "Were you going to look for me?"
"Well...yes, I guess so."
Han nickade tyst.
"Look I'm really sorry about what I said; there are just things about me that are really...complicated, things that I've never told anyone."
"I thought I made it clear to you that I wanted you to tell me everything about you."
"It's not that easy. I'm afraid that you are going to run away and never look back." Jag kollade ner på mina skor när jag sa det, vågade inte se hans reaktion.
Hans fingrar smög sig in under min haka och lyfte mitt huvud, tvingade mig att se på honom.
"It's too late for that Felicia." Mitt hjärta började slå fortare när hans blick trängde igenom mig. "I care about you. Even if you just want to be friends, I still care about you."
"And I care about you too. I know that I'm bad at showing it, but I do."
"I know you do. You eyes are saying more than you mouth. So can I come in, again?" Hans leende värmde hela min kropp.
"Of course."

"So, do you wanna tell me now?" Vi satt vända mot varandra i soffan, hans arm på soffryggen och hans andra hand på mitt knä. Jag drog ett djupt andetag.
"Are you sure you want to hear it all?"
"Positive." Hans blick var varm, fick mig att tänka på kyssen vi hade delat. Den hade varit det mest erotiska ögonblicket i mitt liv.
"Like I said before, I've never had a boyfriend. I've never really been interested in someone actually, until I was sixteen. He's name was Kevin. He played in Tyresö. Every girl was after him, he was beautiful, very muscular and strong, very good at football. He also knew it, which made him very arrogant. He was used to getting what he wanted, so when he finally asked me out when I was seventeen he wasn’t prepared that I was going to say no, but I had lost interest in him." Jag drog ett djupt andetag, försökte samla mig. "He got so mad; I could see it in his eyes.
  He also had a reputation of being violent, but I never took it seriously. Until one night when he followed me home. He dragged me down between some bushes, and then he ... he raped me. I didn’t really understand what happened, all I know is that it hurt so much and I thought he was going to break me into a million pieces." Jag pratade inte längre för Harrys skull, utan för mig egen. Jag hade aldrig pratat om det som hade hänt, aldrig satt ord på det. "I didn’t tell anyone, he threatened me not to. Next time he had some friends with him. It continued for about two years. I never had the courage to tell anyone, and I hate myself for it. The last time it happened was the night before I moved here, and I'm constantly afraid that he's going to show up at my door step.
  After everything he did, I started to hate men. Like really hate them, some days I couldn’t even look at a man without wanting to kill him. It all changed when I moved here, when ... when I met you. I didn’t want to bring this on you, I was hoping that I could hide it and forget it, but he broke me. Literally, and I'm clearly not very good at hiding it."
Jag hade inte vågat kolla på honom medan jag berättade. Min största rädsla var att han skulle resa sig och gå, så när soffan började knarra för att han flyttade på sig så åkte mitt hjärta upp i halsgropen. Men plötsligt kände jag hans låga armar runt mig och jag släppte efter så at han kunde dra mig ner mot hans bröst. Jag började gråta okontrollerat och såklart verkligen så som man aldrig ville gråta inför en kille, snoret rann och jag mina snyftningar lät som plågade tjut.
Han bara satt och höll om mig, strök mig över ryggen och pussade mig på huvudet. Det var en befriande känsla att äntligen ha fått berätta för någon, men samtidigt skrämmande eftersom han skulle kunna göra vad som helst med denna information. Men jag litade på honom, det gjorde jag verkligen.

 My parents surprised me at the door. I'm sorry, I had no idea. You are still welcome to come, but I can make sure that they disappear before you do. Not that I'm ashamed of you or anything, but my mum is pretty special.

 Jag drog på mig ett par mörkblåa jeans, ett vitt linne och en ljusblå tjocktröja med dragkedja. Håret fick bli en hästsvans, jag hade inte orken till något annat och ärligt, det var ju så jag brukade se ut. Jag slängde en blick på mobilen när den surrade till.

 Happy birthday Felicia! I would love to meet you parents - if you want me to. I'm on the airport now, seeing you in a couple of hours.

Love, Harry.

 Jag himlade med ögonen, ditt egna val.

Jag tog ut mina föräldrar på lunch på min favorit restaurang mitt i centrum. Den var liten och mysig, mörk inredning och hade det inte varit för det fina vädret så hade man fått intrycket av att den var sen eftermiddag.
"Hur går det i laget då?" frågade pappa mellan tuggorna.
Jag berättade om Eleonor, om träningarna, matcherna, coacherna, arenan och ja, allt jag kunde komma på. Det var skönt att få prata om något jag kunde, något jag tyckte om.
"Du verkar må väldigt bra." Sa mamma fundersamt. "Är det på grund av den där killen?"
Jag gav henne ett äkta leende.
"Han är en del av det ja."

Det enda jag och min syster egentligen hade gemensamt var vår passion för kläder. Hon kollade dock på mer designer kläder med så lite tyg som möjligt medan jag kollade på vanliga jeans och linnen. Men det var skönt att vi kunde göra något där vi inte hade taggarna ute mot varandra.
"Hur går det med Fredrik då?" frågade jag när vi gick på gatan mellan affärerna. Mamma och pappa hade valt att stanna på ett kaffe, "trött i fötterna" hade varit deras ursäkt. Men jag tror mer att de ville ge mig och Lisa lite mer tid tillsammans.
Hon suckade, lite överdrivet dramatiskt.
"Asså jag förstår mig inte på honom. Han är typ såå omogen. Och han sa till mig bah: men du älskar ju inte ens mig? Och då sa jag: men jag har ju liksom sex med dig, räcker inte det? Asså han är ju helt pantad…"
"Lisa, sex är inte samma sak som kärlek."
"Och vad vet du om det, du är ju så oskuld att det skriker om det. Ibland skäms jag fan över dig, så himla pryd." Och där var taggarna fram igen.
"Det är bara du som förlorar på det här, kom ihåg det." Hennes svar var att himla med ögonen, antagligen för att hon visste att det jag sa var sant.
Jag kunde inte avgöra om hon hade rätt. Jag hade aldrig haft sex, jag hade blivit våldtagen. Det var stor skillnad, och jag visste faktiskt inte om jag var oskuld eller inte. Helt plötsligt längtade jag efter att Harry skulle få träffa mina föräldrar och Lisa. Jag visste inte om hon var ett fan av One Direction eller inte, men hon hade helt klart koll på alla kändiskillar som fanns.
När jag fick ett sms från Harry om att han hade landat och var på väg till min lägenhet så gick vi för att hämta upp våra föräldrar och drog oss tillbaka.

Mamma hjälpte mig med att göra lite drinkar och rota fram något ätbart (ostbågar) ur mina lådor medan jag dammsög lägenheten så snabbt jag kunde. Jag hade planerat att städa nu på förmiddagen men i och med att min familj hade gjort en visit så hade jag inte haft tid. Jag visste att det inte tog långt tid från flygplatsen till min lägenhet men vi lyckades ändå bli klara när det ringde på dörren. Jag hade till och med hunnit ta på mig lite maskara på mina redan lite mörka fransar.
Harrys leende bländade mig nästan när jag öppnade dörren. Han hade en svart skjorta - som enligt min pappa skulle vara en eller två knappar för lite knäppt - svarta jeans och en svart kavaj på det. Hans halsband med korset hängde som vanligt runt halsen. Han gav mig en stor kram oh en puss på kinden, som fick mina knän att kännas som gelé. Herregud Felicia, skärp dig.
"Happy birthday." Han gav mig blommor ett litet paket.
"Thank you, but I don’t remember asking you to get me something." Jag försökte verka seriös, men han kunde antagligen se mitt leende som fanns bakom det.
"I wanted to."
"Well, thank you." Sa jag och gav honom en kram till. Hans långa armar slog sig runt mig och mitt hjärta slog lite snabbare när jag kände hans andetag i mitt öra.
"You're welcome."
Han stängde dörren efter sig, kollade nyfiket in i det lilla sovrummet som låg direkt till höger och lånade sedan toaletten som låg precis till vänster. Mina händer började svettas lite under tiden, jag hoppades innerligt att mina föräldrar skulle tycka om honom.
"Felicia, vart har du plattången? Jag måste fix…" Lisa tystnade när Harry klev ut från toaletten. Hennes haka föll ner till golvet och hon stirrade så intensivt på honom att jag nästan trodde att han skulle fly ut genom dörren. Men han bara vände sig glatt mot henne och sträckte fram handen.
"Hello, I'm Harry. You must be Lisa."
"I...yes." stammade hon och skakade hans hand. Jag kände triumfen sprida sig i magen. Det var barnsligt jag vet, men jag kunde inte hjälpa det.
"Den ligger inne i badrummet." Svarade jag på hennes tidigare fråga och tog med Harry till köket för att han skulle träffa mina föräldrar.
"Mamma, pappa, this is Harry. Harry, this is my parents."
"Nice to meet you." Sa Harry artigt och skakade deras händer. Pappa inspekterade honom från topp till tå och stannade vid den lite öppna skjortan, precis som jag hade trott. Jag himlade med ögonen åt honom - så att han såg - medan mamma och Harry direkt började prata.
De kom bra överrens, Harry och mamma. Han charmade henne runt sitt lillfinger, och efter ett tag så släppte det för pappa också. Lisa satt mest och stirrade på honom, så fort han försökte prata med henne så började hon stamma så efter ett tag insåg han nog att det var lönlöst.
I början tyckte jag inte att han såg nervös ut, men sen kunde jag se små tecken. Han höll på med sitt halsband, fixade håret och ändrade ställning i soffan. Det var nästan skönt att se att han var lika nervös som jag.
"Oh god look at the time, we have to go back to our hotel before it gets dark." Utropade mamma plötsligt och reste sig ur soffan. Hon kollade menande på mig, och jag visste att det inte var för att det var mörkt som hon ville gå redan. Hon hade inte ens förhört oss om nyår än.
Jag följde dem till dörren medan Harry stod en bit bakom mig. Jag gav mamma en lång kram.
"Kom ihåg att byta underkläder." Viskade hon i mitt öra och jag slog till henne på armen. Pappa gav mig en varm kram och min syster fick nöja sig med en vink. Både mamma och pappa vinkade varmt åt Harry - som vinkade tillbaka - medan min syster hade försvunnit genom dörren snabbt som ögat.
"Are you guys in a fight?" frågade han när jag hade stängt dörren och låst.
"No, it usually looks like that. Don’t you fight with your sister?"
"Sometimes, but mostly no."
Jag kände ett stygn av svartsjuka, gud vad jag också ville ha det så.
"Nice watch." Sa han och kollade på min handled. Det var den. Runt uret var det massa små kristaller som blingade i ljuset, armbandet var smalt i lädermaterial. Den måste ha kostat en förmögenhet för mina föräldrar.
"Thank you. Are you hungry?"
Han tänkte efter. "Yeah, a little."
"What do you want?" jag började gå mot köket.
"Whatever you have."
"Well, pancakes?"
"Sounds great."
Vi hjälptes åt med att fixa middagen, han dukade och jag gjorde pannkakorna. Det var tur att jag tränade som jag gjorde, annars hade jag aldrig kunnat äta så mycket onyttigt.
Han tände ljus och vred ner lampan. Det hade börjat regna, ljudet smattrade mot rutan. Han hade hängt av sig kavajen i hallen, skjortan stramade runt hans bröst och framhävde den fina kropp han antagligen hade under. Ärmarna var uppkavlade till armbågarna, några tatueringar skymtade fram under dem. Jag blev med ens medveten om att jag bara hade enkla jeans och en tjocktröja på mig, men han verkade inte misstycka. Han verkade gilla pannkakorna också, vilket var skönt eftersom jag i regel inte kunde laga mycket annat.
Efter middagen så satt vi kvar vid bordet och pratade så länge att ljusen höll på att brinna ut. Jag slogs om och om igen av tanken att jag inte riktigt kunde förstå att detta hände. Jag kunde inte förstå att han av alla människor satt mitt emot mig i mitt kök. Jag fick inte in det, och det gjorde bokstavligen ont i bröstet när jag tänkte på hur vacker han var.
"I'm just going to get more candles." Jag sa mest det för att min kropp inte klarade av att sitta där. Det var inte av panik, utan snarare på känslorna som han väckte. Det kändes som ett uppror i hela mig. Mitt hjärta värkte.
Jag hämtade extraljusen från mitt rum och höll på att krocka med honom vid soffan i det lilla vardagsrummet. Såklart tappade jag alla ljusen.
"Sorry!" varför ursäktade jag mig?
"It's okay, don’t mind it." Hans röst lät mjuk och raspig. Han kollade intensivt på mig och jag kom på om hur nära vi stod.
"What are you doing?" frågade jag nervöst, mitt hjärta hamrade i bröstet.
"I just remembered that I have something to make up to you. I told you I was going to kiss you on New Year's Eve, but I didn’t. I would like to apologize."
Jag blev helt torr i munnen och kunde inte ens tänka på att svara. Hans djupa gröna ögon borrade sig in i mina när han böjde sig framåt och la sina läppar mot mina. Det var försiktigt, mjukt, frågande. Jag slöt ögonen och lät viljan ta över.
Mina händer slingrade sig runt hans nacke och bjöd in till mer. Hans läppar var varma mot mina, hans armar la sig runt mig rygg, höll mig fast. Min kropp pressades mot hans varma, och allt jag kände var mer. Jag ville ha mer.
Hans kyss blev djupare, hans tunga sökte sig långsamt in i min mun. Han smakade pannkakor och sirap. Jag vet inte vart jag fick modet ifrån, men min tunga mötte hans samtidigt som mina händer strök genom hans hår. Jag försökte komma ihåg hur man andades när han tryckte mig bakåt så jag fick ryggen mot väggen. Han pressade sin kropp mot min, hans händer rörde sig mot min kofta och knäppte upp den, drog av mig den så jag bara hade linnet mellan hans händer och min hud. Hans stora händer smekte längs min kropp, gav mig värme. Hans tunga mot min och hans händer på min kropp fick det att pirra i hela kroppen.
Han vred på huvudet för att kunna kyssa mig bättre, tungan invaderade min mun och jag gav tillbaka, smekte honom över armarna och körde in naglarna i hans nacke. Jag hade inte förstått hur mycket jag längtat efter att han skulle kyssa mig, förrän nu. 

+5 kommentarer för nästa :) 

Några av gästerna sov över och det var faktiskt riktigt trevligt att sitta med massa andra människor runt frukostbordet.  Det fick mig att känna som att jag var en del av något, något bra.
"So I was thinking about January sixth, if you wanna come up?" mina händer började svettas när jag frågade honom medan vi höll på att ställa in saker i diskmaskinen, jag ville verkligen inte att han skulle säga nej.
"At your birthday? Of course, I'd be honoured." Log han.

"Call me." sa Harry i bilen på flygplatsens parkering.
"I will." Log jag. "Thank you, for inviting me. I had a great time."
"So did I." log han innan jag var tvungen att hoppa ur bilen och springa till mitt flyg. Jag kollade ner på parkeringen när vi lyfte, men jag kunde inte skilja på bilarna. Fast varför skulle han ens stanna kvar?
Väl hemma i min lägenhet så drog jag ett djupt andetag. Jag hade aldrig tänkt på hur hemma den luktade, och ännu mer hemma blev det när jag hade gjort amerikanska pannkakor och satte mig i soffan för att kolla på TV. Det fanns egentligen inga underhållande program, så jag startade spotify på datorn istället och satte mig ner för att fundera.
Under alla de år som Kevin och hans gäng hade våldtagit mig så hade jag aldrig haft tanken på att sex faktiskt kunde vara skönt. Sex fick fortfarande min mage att dra ihop sig och mina ögon att se svart, men tanken sex i närheten av Harry hade gjort att en pirrande känsla kunde sprida sig i hela kroppen. Jag kunde inte identifiera den som bra eller dålig, men jag antog att den var bra.
Min mobil började surra. En snabb blick på displayen och jag svarade glatt.
"Gott nytt år mamma."
"Hej gumman, gott nytt år på dig. Hoppas du har det bra, gud vad jag saknar dig."
"Jag saknar dig med mamma, jättemycket."
"Och snart fyller du ju 20..shit, vart tog åren vägen?"
Jag skrattade lite.
"Tro mig mamma, de finns där. De finns."
"Ja, jag antar det. Hur var din nyårsafton?"
"Det var jättekul, vad gjorde ni? Var ni hos faster Anita igen?"
"Ja, och hud vilken god mat hon…" det var lätt att få in mamma på andra tankar, jag hade ingen lust att berätta om Harry. Än.

De följande dagarna kändes lite tråkiga men ändå väldigt befriande. Det var skönt att veta att jag inte behövde klä upp mig eller tänka på hur jag såg ut. Att jag ens kände så bevisade hur mycket jag hade förändrats sedan jag flyttade hit, jag började bli som jag brukade vara innan Kevins övergrepp. Jag hade varit en väldigt glad och sprudlande tjej, men allt hade slitits bort. Äntligen började jag känna mig som mig själv. Jag visste inte om det var p.g.a. England, att bo själv eller Harry, men jag gav en tyst bön om att känslan inte skulle försvinna.
Kvällen innan min 20: års dag spenderade jag med pannkakor och Greys Anatomy. Jag hade missat tre hela säsonger och det kändes som att det var dags att ta ikapp det.
Trots allt som hade hänt i mitt liv så hade jag alltid haft samma sprudlande känsla dagen innan jag fyllde år. Jag såg fram emot att fylla 20, enligt många var det en stor punkt i livet.

Jag vaknade på morgonen av att dörrklockan ringde. Herregud, vem skulle ringa på min dörr så tidigt på morgonen? Jag gick sömnigt upp och fick gnugga mig i ögonen för att kunna se något. Jag öppnade långsamt dörren men blev klarvaken när jag såg vem som stod där.
"Mamma?"
"GRATTIS! Gumman, vad vi har saknat dig!"
Jag såg nu att hon inte var ensam. Pappa och min lillasyster stod bakom henne med paket i händerna. Jag gav alla varsin stor kram innan vi gick in i min alldeles för lilla lägenhet.
"Vad mysigt du har det här." Konstaterade pappa och kollade ut genom fönstret.
"Jag trivs verkligen hur bra som helst." Sa jag och log.
"Det borde du göra." Flikade mamma in. "Men nu får du ta och öppna dina presenter!" hon hade lagt fram tre stycken på bordet, en från var och en av dem.
Av pappa fick jag en ny klocka - en välbehövlig en. Av min syster fick jag ett nytt halsband, och av min mamma nya underkläder. Jag kollade strängt på henne när jag öppnat det. Med underkläder så menade jag inte vanliga enkla, nej hon hade nog varit på Fifthy Shades Of Grey kollektionen och rotat runt.
"Mamma för helve…"                                                                                                  
"Inte sådana ord. Du kommer ju behöva såna nu när du träffat en kille." Sa hon och blinkade.
"Vad för kille?" frågade min syrra snabbt, men jag hörde henne knappt. Shit, Harry skulle ju komma idag.
"Ja…och på tal om det så kommer han hit idag."
"Åå gud så trevligt!" utropade mamma och slog ihop händerna. "Då får vi ju träffa honom!"
"Jag vet inte om det är en sådan bra idé…"
"Förstör inte din mammas drömmar nu." Insisterade pappa och blinkade. Jag suckade djupt. Jag kunde inte direkt skicka ur dem härifrån - och det ville jag inte heller - men jag ville verkligen inte att de skulle träffa Harry, inte än. Det fanns för mycket frågetecken, jag visste ju inte ens vad jag skulle presentera oss som. Vänner? Pojkvän och flickvän? Två som "var på G"? 

Detta inlägg blev egebtligen lite kort men annars skulle inte nästa (som är väääldigt långt) blivit som jag tänkt mig ;) +4 kommentarer för nästa :) 

Jag vaknade av att svetten rann och gjorde sängen blöt. Först fick jag panik innan jag kom på att det inte var i Kevins hus jag var. Jag undrade om Harry sov i rummet ovanför eller i det "bredvid", det kändes väldigt konstigt att han skulle sova där bara för att jag var här, men vad skulle det annars vara? Han sa ju själv att han inte brukade sova där.
Minnen från kvällen flashade förbi i huvudet. Efter middagen hade vi kollat på flera olika filmer - de flesta okända för mig. Jag hade inte koncentrerat mig så mycket heller, hade mest tänkt på hur avslappnat allt kändes. Han verkade ha respekt till min bristande entusiasm till ett förhållande, men samtidigt började jag undra vad jag egentligen ville. Jag hade blivit lite besviken när han hade dragit sig undan i parken, men om det var för att jag ville kyssa honom eller om det helt enkelt var för att Kevins ord "ingen vill ha dig" hade åkt runt i huvudet enda sedan dess, det kunde jag inte svara på. Jag hade försökt snegla på honom under tiden som vi kollade på film, men hans ansikte hade inte avslöjat någonting.
Jag suckade där jag låg i sängen och rullade runt för att ta mobilen. Några klick och sedan kollade jag på Harrys audition. Jag kollade på alla deras framträdanden i X factor, lyssnade på deras låtar och försökte komma ihåg om jag hört någon. What makes you beautiful var den enda jag kände att jag antagligen hade hört förut, och efter ett tag kunde jag hålla med Eleonor. Deras musik var "catching", upplyftande och fylld med mening bakom orden.
Jag vet inte hur länge jag låg där i sängen men blåsan fick mig att gå upp vid åtta. Jag passade även på att låna den överdrivet stora duschen, tyckte jag var värd det.
Harry hade inte vaknat när jag gick upp så jag tog lite frihet och tittade igenom hans filmer för att se om han hade något intressant att se på. Min blick fastnade på One Direction - This is us. Hade de släppt en film också? Jag kollade nyfiket på fodralet och tänkte att han skulle säkert inte ha något emot om jag satte på den.

En och en halvtimme senare så hade jag en helt annan bild av ordet "pojkband". Jag hade inte ens förstått hur stora de faktiskt var … jag menar, jag visste inte mycket om Madison Square Garden eller The O2, men jag förstod att det var stora arenor. Jag visste inte ens att de hade varit på Friends.
Jag ställde tillbaka filmen och gick upp för att kolla om han sov, men jag kunde höra att duschen var på så gick ner igen och började göra frukost. Det verkade uppskattat, fick ett leende som skulle ha fått ett fan att smälta när han kom ner. Ska jag vara helt ärlig; det fick faktiskt mina knän att darra lite.