Kap 15
Jag steg upp ur den gigantiska sängen och tog på mig ett par mjukisbyxor och en tjocktröja på den T-shirt jag hade sovit i och gick för att lätta på blåsan som var ett hårt tryck på magen.
Badrummet var (om möjligt) ännu större än sovrummet. Det gick i svart och vitt. Duschen var inramad av svart kakel och fasta, lite runda glasväggar, ett badkar i vitt stod i andra änden och väggarna var ljusa. Jag skrattade lite för mig själv, att ha ett badrum som säkert var lika dyrt som min lägenhet hemma i Sverige var ju löjligt.
Jag var tvungen att kika in i Harrys sovrum när jag skulle gå ner. Det var vitt, enkelt och nästan lite tråkigt.
"I usually don't sleep there."
Harrys röst skrämde skiten ur mig. Utan att jag hade märkt det så hade han kommit upp för trappan och stod nu bakom mig.
"Easy, It's just me." Sa han och skrattade åt mig när jag satte handen för hjärtat.
"Where do you sleep then?"
"Second floor."
"Then why did you sleep here tonight?"
"Do you want breakfast?" Han ignorerade totalt min fråga.
"Yes please."
"So what do you wanna do today?" frågade jag medan jag diskade stekpannan.
Jag kunde nästan höra hur hon funderade.
"I really would like to check out all the stores and the malls. If that’s okay with you? I should find something to wear tomorrow."
"Sounds perfect." Jag vände mig mot henne och log.
"I'm going to get dressed then." Hon gav mig ett litet leende innan hon gick uppför trappan.
Jag diskade det sista och gick sedan upp till tredje våningen där mitt riktiga sovrum låg, kastade en snabb blick på det gråa överkastet som täckte hela sängen, föreställde mig Felicia ligga där och sova innan jag gick fram till garderoben för att ta ut ett par jeans. Den mörk blåa T-shirten jag hade på mig fick duga så drog snabbt ut ett par blåa jeans och satte på mig dem.
Väl där nere igen så fick jag koncentrera mig på att inte ta ett djupt och högt andetag när jag fick syn på Felicia som höll på att sätta på sig skorna. Hennes blonda hår var uppsatt (som det nästan alltid var), och hon hade ett par svarta jeans som satt som en smäck på henne, formade hennes lår och kurvor på ett fantastiskt sätt. På överkroppen hade hon en enkel vit T-shirt med mörka, små prickar på. Tröjan satt tight, jag kunde se hur hennes höfter och bröst visade sina former i den. Någonting rörde sig inom mig, något som inte mildrades när hon vände sig mot mig och log.
"Ready?"
Det var inte så mycket folk när vi strosade runt i de olika butikerna, vilket tog säkert tjugo gånger så lång tid än vad det skulle ha gjort om jag hade gått själv med tanke på att det kom fram tjejer var och varannan sekund för att få ta bild med Harry. Det var inget som störde mig egentligen, tyckte det var kul att få se en till del av hans vardag. Det enda som egentligen var jobbigt var när de frågade vem jag var och om jag kunde ställa upp på bild. Jag sa alltid nej.
Vi höll inte handen när vi gick, men vi gick så nära varandra att våra händer ibland snuddade vid varandra. Varje gång blev jag lika förvånad över hur varm han var.
Han såg förvånat på mig.
"Ohm..."
"Just kidding, I'm wearing a dress. I love dresses." För det gjorde jag, när de inte satt för tight eller visade för mycket.
Harry verkade inte misstycka att gå runt i butiken med böljade klänningar för att hitta en som skulle kunna passa mig. Han var nog snarare min största hjälp - han gav förslag på olika klänningar, frågade vad jag ville ha och gick sedan för att hämta någon han tyckte stämde in. Jag provade säkert 8 olika klänningar innan jag bestämde mig för en. Den var mörkt grå, med halvsmala axlar och markant midja. När den satt på så vek sig tyget lite, den satt tight men inte för tight. Den var mer "jag visar alla dina former" tight än "jag får dina bröst att hoppa ur" tight.
"Thank you. I really like it."
Jag mötte hans ögon i spegeln.
"What do you mean?"
"You are glowing."
Jag rodnade lite och skrattade tyst. Jag tror inte någon kille hade fått mig att rodna förut.
Priset på klänningen var alldeles för mycket för min budget och jag skulle behöva käka blodpudding hela januari, men det var det faktiskt värt.
Med tanke på alla stopp vi behövde göra för att han skulle skriva autografer så var vi inte hemma förrän middagstid. Han började laga kyckling med ris medan jag gjorde sallad och sedan satte mig vid ena hans köksbänk med en kaffe i handen.
"Something has been bothering me since yesterday.." började jag.
"You mean that I didn’t kiss you?" han svarade innan jag han ställa hela frågan. Jag blev paff över att han visste exakt vad det var.
"Ye..yeah. I mean, I know nothing about that stuff but it seemed like the perfect moment."
"It was." Det var tydligen allt jag skulle få. Jag kollade på hans lite spända rygg som var vänd mot mig medan han kockade riset. Han suckade tungt och vände sig om.
"It´s just...I don’t know anything about you really. I know you name, you age, what you do for living...but that’s it. I want you to give me something more."
"Like what?"
"Anything. Just tell me. Something...deep."
"Something deep? I can't tell you something just because you request it, it has to come naturally."
"Okay not something deep, but I don’t even know where you went to school, what your plans are for the future, anything. Please tell me." Han såg inte arg ut, men lite frustrerad.
"I uhm...I went to a public school in Stockholm. It was a big school, a lot of students and teachers. It was there I met Caroline; she was the one that introduced me to football. I started playing when I was like...seven, and have been playing ever since. I tried other sports, like swimming and riding. My parents wanted me to have other options considering my left knee isn't working like it should since I fell of a bike when I was eleven, but I always knew that football was my thing.
When I was fourteen I got my heart broken for the first time. Not a guy, it was Caroline. She was talking behind my back, told my secrets to other girls in school who told everybody and yeah, you know. She was my best friend until that day, and I haven’t had a best friend since then. I've had friends, but no one that I cared so much about. Until I met Eleonor. She has become my rock since I moved here."
Jag såg att han funderade på det jag hade sagt, det snurrade runt i huvudet på honom.
"No boyfriends?"
"Nope."
"I see." Han verkade nöjd över det svaret. Om jag berättade varför jag aldrig haft någon så skulle han nog inte se lika nöjd ut.
"Now give me something back." Log jag mjukt och fick det besvarat med ett litet leende.
"I was born on February first1994 in Evesham, but I grew up in Holmes Chapel. I have an older sister, Gemma. My mum and my dad got divorced when I was seven, now my mum has remarried. I went to Holmes Chapel Comprehensive School.
Me and my friends created a band called White Eskimo where I was the lead singer. I then auditioned for the X factor UK when I was sixteen, got through to boot camp but there I was rejected. Then Simon Cowell called on me, Niall, Liam, Louis and Zayn and One Direction was formed. Since then I've basically been busy."
"Did you guys win the X factor?" frågade jag nyfiket medan han tog ur kycklingen ur ugnen.
"No, we ended up in third place. Dinner is ready, hungry?" frågade han med ett leende.
Haha om det är någon som inte förstått, vårt definition av andra våningen är deras "first floor", och vår definition av tredje våningen är deras "second floor." Kolla på bilden i inlägget innan om det är krånligt att förstå :)
+5 kommentarer för nästa två kapitel på en gång... :)
Kap 14
"I'm sorry, but isn't it a little bit too cold for a picnic?"
"There are several blankets in the basket."
Jag kollade med höjda ögonbryn på hans rygg när han gick lite framför mig mellan några höga buskar, eller ja häckar kanske man egentligen ska säga. I ena handen så höll han en stor korg med diverse saker i - antog jag i alla fall.
Skymningen la sig ännu mer över oss och jag huttrade till i december kylan. Om vi skulle sitta ute så skulle vi nog frysa ihjäl.
"We´re here."
När vi hade gått mellan häckarna så hade jag inte märkt att det rörde sig lite uppåt, men nu stod vi på en liten kulle med utsikt över parken nedanför. Bakom oss slöt sig häckarna åt alla håll men framför oss så sträckte London ut sig. Stort, brett och med en sorts stolthet. Nedanför oss i parken så lekte några barn med en fotboll och jag kunde utskilja att de röda ledde över de blåa.
Man kunde se en stor del av Londons innerstad härifrån, den lös upp natthimlen som den klaraste stjärna.
"Better than Buckingham palace, right?" Harry kollade på mig i ögonvrån.
"Oh yes. Wow, how did you find this place?"
"It´s a secret. Hungry?"
Lite förbryllat svarade jag "Yes."
Han la ut en stor röd filt på marken som han ställde korgen på. Han plockade upp diverse saker ur den; filtar, mackor, kaffe, te, samt någon annan engelsk dricka som jag inte kunde uttala.
"Sit."
Jag skrattade till.
"As you wish."
Jag la en filt over benen för att musklerna inte skulle stelna och en runt ryggen för att inte frysa. Harry satte sig ner bredvid mig med sina egna filtar. Han började ta för sig av maten - så jag gjorde samma. Mackorna hade gurka och ost på dem, jag ville inte ens veta hur han lyckades pricka in en av mina favoriter.
"So can I ask you something?" frågade jag mellan tuggorna.
"Of course."
"This is not because I'm looking for attention or compliments, or some kind of long explanation; it's just a simple question. Why me? You could have chosen to spend New Year's Eve with anyone, so why me? You must have friends that you know better than me."
Han tog en tugga på mackan innan han svarade.
"It´s simple actually. When you lose a bit of that hard surface, you´re actually really fun to hang out with."
"You don’t know that."
"True, but I can guess."
Jag himlade med ögonen.
"I saw that."
"I know you did. No but seriously, why did you ask me?"
Han suckade.
"I don’t know. Honestly, I don’t." La han till när han såg min förvirrade min.
"Well...Okay..."
"It´s the truth, I really don’t know. But I guess I can see us become close friends at some point, and someone has to take the first step to start building something between us."
"So now you just want us to be friends?"
"Are you disappointed?"
"Not really." Svaret kom automatiskt, men jag började undra om det var så jag egentligen kände. Jag kom på mig själv gång på gång med att skratta åt det han sa, med att slappna av och med att inte bry mig om han kom nära. Jag visste att jag inte skulle kunna ge honom den kärlek han förtjänade med mitt trasiga och obearbetade förflutna, men ändå fick tanken på att han skulle sluta höra av sig på det sättet min mage att starta ett tredje världskrig med sig själv. Själviskt kanske, men det var så det kändes.
"I'm sorry to hear you say that, I really am." Det hördes på honom att han menade det.
"I am sorry. There's just things about me - like really horrible things - that makes me doubt in...anything that has to do with love. I won't believe it until I see it."
Han suckade djupt. "Someday I hope you trust me enough to tell me."
"Me too. I really do."
Jag blev plötsligt medveten om hur nära varandra vi satt. Han vilade bakåtlutat på sina armar, varav den ena var placerad bakom min rygg. Jag kunde känna värmen från hans kropp som spred sig runt oss som ett täckte, och när jag kollade upp på honom så värkte nästan hjärtat. Han var väldigt vacker i sin mössa, sin tjocka svarta jacka, sina djupa ögon. Ja, han var vacker. Rent av vacker. Det var inte ofta jag fick den känslan av någon person, när man helt plötsligt bara såg den andre.
Han vände huvudet mot mig, kollade in i mina ögon. Hans gröna hade ett djup som jag inte hade sett förut, hans långa ögonfransar som ramade in dem och skyddade dem från att skadas. Hans kindben markerade det formade ansiktet och de smala men lite långa läpparna var lite isär. Jag kunde se hur tungan rörde sig inne i hans mun, han fuktade sina läppar med den och en känsla som jag inte kunde beskriva bildades i mig.
Men på något sätt var det inte rätt. En del av mig sa emot. Jag visste för lite, jag visste inte ens om hon ville satsa på något förhållande. Jag visste egentligen ingenting om henne, bara hennes namn, lite om hennes familj och att hon spelade fotboll. Jag ville inte kyssa henne och sedan känna besvikelsen när hon drog sig tillbaka för att det blev för mycket på en gång. Hon måste kunna öppna sig lite först.
"We should go home. It´s getting cold." Det var med viss bitterhet jag sa orden, för det var endast en liten del av mig som sa emot filmkyssen. Resten av kroppen ville kyssa henne så att det gjorde ont.
Jag kunde se att hon blev förvirrad och jag förstod henne.
"Uhm yeah, we should."
Hon hjälpte mig att packa ihop sakerna och gick i tystnad till bilen. Jag ville bara slå mig själv i ansiktet. Mitt försök till att ta det lugnt verkade inte funka så som jag hoppades.
Bilresan till mitt hem skedde under tystnad. Jag sneglade på henne då och då, och till min lättnad såg hon aldrig arg ut, snarare förvirrad.
"Thank you. Do you want something? Food?"
"I'm actually really tired, I would like to sleep. And considering you need a map to find anything in this house, I think you have to show me again where my bedroom is."
Han skrattade lite innan han ledde mig uppför trappan till andra våningen. Precis ovanför trappan till höger låg mitt rum medan hans sovrum låg till vänster. Mellan rummen så var det en "liten" toalett som dock bara kunde nås via hans rum. Jag fick ta den lite större toaletten som låg mellan mitt rum och ytterligare ett annat sovrum längre bort. Herregud, jag skulle verkligen bli förvirrad här.
"Do you have everything you need?"
"Yes, I'm fine, thank you."
"Good...good. Well, goodnight then Felicia."
Kap 13
"Ska du till London över nyår? Varför?" Mammas röst lät nyfiken i andra änden. Jag visste att hon satt ner i soffan och drack en kopp kaffe, kollade ut på regnet utanför fönstret hemma i Sverige medan jag sprang runt och försökte hitta två likadana strumpor.
"Det är en kompis som vill att jag ska komma dit."
"Hur har du hunnit träffa någon som bor i London?"
"Jag har varit här några månader nu mamma, jag kan inte strunta i att skaffa ett umgänge."
"Nej jag vet, men London? Hur kommer du dit?"
"Flyger, min vän betalar biljetten."
Där! Under soffan låg den där förbannade strumpan. Jag satte ihop de två och la ner dem i väskan som började bli för full.
"Oj, det var snällt … är det en kille?"
"Men snälla mamma …"
"Är de det?" nu lät hon ännu mer nyfiken.
"Men ja." Jag kunde inte hålla bort irritationen i rösten, men när jag hörde hennes lilla glada tjut i andra änden av luren så log jag lite.
"Berätta! Vem är det? Vad heter han? Lång, kort, brunhårig, blond, snygg…?"
"Mamma, jag måste lägga på nu, jag måste packa klart innan imorgon, vilket betyder att jag måste springa runt och hitta massa kläder som jag tappat bort, har inte tid att prata."
"Haha, det där tror jag egentligen inte på … men visst, jag drar ur dig informationen sen. Jag älskar dig, puss."
"Älskar dig med mamma, puss."
Jag skakade på huvudet åt henne. Åå mamma, du skulle bara veta vad som har hänt mig.
En knackning på dörren avbröt mitt packande en timme senare. Jag sköt bort drömmen om Kevin och gick för att öppna.
"Carl? Uhm, hi."
"Hey. Eleonor told me where you lived. Can I come in?"
"I'm in the middle of packing."
"Going somewhere?"
"Yeah, London."
"Why?"
"I'm spending New Year at a friend there."
"Oh..a guy?"
"Yes." Jag vet att det inte var han fel, det som hände, men ändå var jag lite arg på honom. Helt utan anledning, han kunde ju inte veta.
"Your boyfriend?"
"Uhm…"
"It´s okay, now I understand why you reacted the way you did when I kissed you. It´s okay."
Han log, det såg äkta ut. En spänning som jag inte ens visste att jag hade haft rann av och mina axlar sjönk säkert en decimeter.
"Good." Han kunde få tro att Harry var min pojkvän, så länge han inte tänkte försöka kyssa mig igen.
"Well, have a good time in London then."
Jag flinade. "Have a good time here in Doncaster."
"I will try." Han blinkade innan han vände sig om och tog trapporna ner. Jag kollade efter honom, hörde porten slå igen, hoppades att jag inte förstört något som skulle kunna bli en bra vänskap.
Egentligen var jag inte så förtjust i att flyga, jag gillade bara när man startade och landade. Väl uppe i luften var det väldigt långtråkigt, men tack å lov tog resan från Doncaster till London inte ens en timme. Eftersom jag bara hade handbagage så behövde jag inte stå och vänta på någon väska utan kunde gå direkt till parkeringen. "Look after a black car" hade Harry sagt, jo men tack det var ju lätt. Nästan alla bilar på den stora parkeringen var svarta. Jag strök runt bilarna ett tag innan jag hörde steg bakom mig. Snabbt vände jag mig om, hann inte säga något förrän hans armar var runt mig.
"Hey."
"Uhm, hi." Shit vad stelt, det enda jag kunde göra var att krama lite tafatt tillbaka.
Han släppte taget om mig.
"I´m glad you´re here."
"I'm happy to be here."
"Really?"
Jag kollade ironiskt på honom. "No, I hate it. Of course I´m happy, otherwise I wouldn’t be here."
"What would you have done if you were unhappy, demand the pilot to fly you back to Doncaster?"
"Something like that."
Han skrattade högt innan han hjälpte mig med väskan. Inte för att det var nödvändigt, den var inte direkt tung. Väldigt full, men inte tung.
"So, new years eve is a few days away, why did you want me to fly here today?"
"I wanted to show you London, and we could talk for real - at my place. Get to know each other. Because that’s why you´re here, isn’t it?"
Jag väntade med att svara tills vi hade satt oss i bilen.
"Yes, that´s why I'm here."
"So that’s Buckingham palace?" jag försökte hejda mina flämtningar över den magnifika byggnaden. Shit vad vackert.
"Yes, pretty cool." Harry kunde inte sluta skratta och skaka på huvudet åt mina utrop och flämtningar. Det var så fint alltihop. London Eye, Buckingham Palace, Big ben…allt tog andan ur mig. Jag hade varit i London en gång när jag var tre år, nu fick jag se en helt annan sida.
"It´s so beautiful…"
"Sweden is beautiful too."
"Not like this."
Han svarade inte men jag kunde se att han log lite i ögonvrån.
"So where are we going?"
"To one of my favourite places."
Jag frågade inte mer, satt bara tyst i bilen och väntade på att vi skulle komma fram till vart vi nu skulle. Det var inte en pinsam tystad, det var mest skönt att pratet inte behövde vara påtvingat.
Han stannade på en allmän parkering lite utanför innerstan, framför en park. Det var fullt med folk trots kylan som låg i luften (även om det inte var snö). Det började bli lite mörkt ute, man kunde se hur London lyste upp bakgrunden.
"What are we doing?" Jag blev förvånad när Harry gick ur bilen och började plocka fram saker ur baksätet.
"Like I said, we are going to one of my favourite places."
+4 kommentarer för nästa :)
Kap 12
Jag kunde känna att svetten började samlas under armarna så gick i mina skyhöga klackar för att leta reda på El, hörde då att hon var i köket så försökte så graciöst som möjligt gå dit. Hon stod och pratade med hennes kusin, en kille som jag inte kom på namnet på men som var några år äldre. De såg ut att ha kul, hennes hand låg avslappnad på hands arm och de skrattade i kör.
Så avslappnat. Inte den minsta tvekan till kärlek.
"Hey! Are you having a good time?" Hade jag varit en kille så hade jag blivit förtrollad av Eleonor. Hon var vacker. Något kortare än mig, svart hår, mjukt färgad hy och en kropp som säkert många skulle dö för. Hon hade dragit på sig en röd, lite glittrande klänning som hade visat ett och annat för mycket om det hade suttit på mig, men på henne såg den ut att vara en extra kroppsdel. Till klänningen hade hon ett par stilettklackar (högre än mina) som framhävde hennes ben. Yes, en kille hade fallit pladask.
"Yes"
"Good. Oh, this is Carl, Carl this is Felicia."
Jag skakade hand med Carl som gav mig ett bländande leende. Hans hand var stor, varm.
"Nice too meet you"
"You too" jag gav honom ett äkta leende tillbaka. Han var blond, lång och rätt smal. Lite antydan till muskler under skjortan, men inte som killarna i Sverige som rent av bodde på gymmet.
Eleonors mobil ringde från väskan, hon ursäktade sig och gick upp till övervåningen för att svara.
"Do you want a refill?
"Yes please" svarade jag och stäckte fram glaset så att han kunde hälla i mer dricka.
"So, Eleonor says that you're from Sweden."
"Yes, I'm going to be here for a year."
"You play in the same team, don’t you?"
"Yeah, exactly"
"Eleonors good. I think she has a future in our national team."
"Oh yes, she's very good. I don’t think I've meet anyone so tiny with so much fire."
Han skrattade, ett högt och rent skratt.
"Oh yes, she has a strong will. But I think that’s why she never gives up."
"I like that about her."
"You´re not the only one."
Först då kom jag på att jag inte kände mig obekväm alls. Snarare tvärtom, han fick det att kännas väldigt enkelt att prata, skratta och känna mig avslappnad.
"Eleonor likes you, she's so happy that she finally has a friend from the team."
Jag log som svar, kollade på människorna som fyllde hela deras vardagsrum. Det var så mycket folk, hela släkten var enorm. Hemma i Sverige brukade vi fira enkelt, bara de närmaste.
Jag hade pratat med mamma igår, min underbara mamma. Vad jag saknade henne, jag saknade hela min familj. De hade tyckt att det var tomt utan mig på julafton, men jag tror att en del av henne faktiskt var ärligt glad för min skull, att jag fått denna chans.
"Look what I have here!" Eleonors röst avbröt mina tankar när hon slöt sig till min och Carl, med en mistel i handen. Hon höll den ovanför oss (eller nja, försökte. Vi var båda för långa.)
"Eleonor…" Carl kollade lite på min och rodnade, medan jag hade blivit stel som en pinne. Helvete El, varför?
"Just one kiss? A small one?"
"Eleonor..." jag försökte vädja till henne med ögonen, inget hon lade märke till.
"Please?" hon kollade bedjande på Carl. Han suckade lite på skoj innan han böjde sig framåt och lät sina läppar snudda vid mina.
Jag regerade instinktivt genom att spänna hela kroppen. Carl måste ha märkt det för han drog sig snabbt tillbaka och kollade undrande på mig. Eleonor skrattade och gick vidare med misteln, lämnade oss ensamma.
"I'm sorry, I..I shouldn’t have, maybe you have someone..."
"No I'm sorry. I just can't handle things like that." Jag backade bort en bit från honom.
"Things like what? Kisses?"
"Yeah." Fan, jag kunde ju inte ens kolla på honom längre.
"Did someone do something too you?" hade jag kollat honom i ögonen så skulle jag ha sett oron som kröp i dem.
"No, I just…sorry." Min telefon började surra. Utan att kolla på skärmen så svarade jag.
"Yes, it´s Felicia"
"Merry Christmas Felicia, having a good time?" svarade den mörka, lite raspiga rösten.
"How are you?" jag försökte att inte låta så orolig.
"I'm fine, you?"
Varför trodde jag henne inte?
"I´m good. Are you at Eleonors?"
"Yes, it´s like the biggest event I've ever been to, and it´s not even a real event."
"Is that why you locked yourself up in the bathroom?"
"How did you know?"
"Just a guess."
Hon skrattade till.
"You're good at guessing then."
"I have my skills, that were just one of them."
"What´s you're other?"
"I'm a really good cook."
"Oh really?"
"I can prove it to you if you want."
"When?"
"New years eve?"
Shit vad lätt detta gick. Hon började låta mer och mer närvarande, men hon brukade inte ha så lätt att prata, ofta fick man dra ut det hon ville saga.
"Aren't you going to be with you friends?"
"I thought you were my friend."
Hon drog efter andan lite. Inte dramtiskt, mest för att hon blev förvånad. Se, jag kan faktiskt vara ute efter något annat än ett förhållande. Inte för att jag själv trodde på det, men det behövde jag ju inte upplysa henne om.
"Yeah, you are. I´ll think about it."
+3 kommentarer för nästa :)
Kap 11
"Elliot är där nere, parkerar bilen. Vi är här på semester, jag antar att jag glömde att säga det?" Han log lömsk, bakom blicken så ser jag något mer. Hat. Han hatade mig så mycket och jag hade aldrig förstått varför.
"Får man komma in eller?" utan att vänta på svar så gick han in, jag försökte inte ens knuffa bort honom. Skräcken fick mig att bli kall och paralyserad, jag kunde inte göra något.
Plötsligt hördes steg ute i trapphuset och Elliot visade sig snart i min hall och drog snabbt igen dörren.
"Låt oss bara göra detta Kevin, okej?"
Elliot gillade nog aldrig det Kevin gjorde mot mig. Han var alltid tyst och även om de var ett helt gäng som hoppade på mig så var han alltid i bakgrunden.
"Jaja, chilla fan."
Kevin drog med mig in i sovrummet, slängde ner mig på sängen. Jag lyckades få lite luft i lungorna, men meningen blev inte alls så hotfull som jag hade tänkt.
"Jag skriker på hjälp."
"Gör det du." Svarade Kevin bekymmerslöst. Han trodde inte på mig, och helt ärligt gjorde jag inte det heller. Jag hade haft så många chanser förut, och aldrig tagit dem.
Kevin slet av mig kläderna, klämde hårt på mina bröst och slog mig i ansiktet. Fan, det kommer synas.
"Hora. Du vet, skulle du inte bära så utmanande kläder så skulle detta aldrig ha hänt."
Han drog ner sina byxor, sa åt Elliot att stänga sovrumsdörren och kolla på TV eller något. Jag kollade bedjande på Elliot, men han undvek mig blick och stängde dörren.
Kevin hade fått av sig kalsongerna nu också, spritlukten slog emot mig när hans mun kom nära min. Han drog mig upp så att jag satt på sängen.
"Sug." Inte mer än ett ord, men ett ord som betydde så mycket. När jag tvekade så tryckte han ner mitt huvud över hans kuk, fick mig att suga. Ibland skulle jag vilja bita, men jag vågade inte. När han tyckte att jag var klar så drog han upp mig i håret - fan vad ont det gjorde - och slängde ner mig på sängen. Han trängde hårt in mitt torra underliv och jag kunde känna hur huden sprack. Tårarna började bildas i ögonen när han stötte in och ut, smärtan var inget jag kunde beskriva. Jag försökte tänka på något annat, men som vanligt gick det inte. Jag var fången. Fången i min egen kropp.
Jag satte mig skrikandes upp i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag kollade mig snabbt runt, de var inte här längre. De hade aldrig varit här insåg jag, jag hade somnat till det värdelösa programmet. Lättnaden sköljde över mig innan ångesten satte in. Om de hittade mig, var det såhär det skulle bli? Skulle jag aldrig bli kvitt det?
Jag gick långsamt till köket, försökte andas normalt. Ibland tänkte jag att det skulle vara bra att prata med en psykolog, men vad skulle jag säga? "Jag har blivit våldtagen i två år, det var mitt egna fel då jag hade provocerande kläder?" det lät ju inte klokt.
Jag gjorde en kopp kaffe och väntade på att det skulle brygga klart när Eleonor ringde.
"Hi." Jag gjorde mitt bästa för att låta oberörd.
"Hi sweetie, are you ok?"
"Yeah I'm fine, you?"
"I'm okay. Christen asked me to call you and tell you that the practice has been cancelled today, and probably for the rest of the year."
"Why?"
"Well, most of the team travelled home after the last game to celebrate Christmas and New Years eve with their families, I thought you were going to do the same?"
"Oh, no. I´m staying here over Christmas."
"Me too, but I do live here so. Do you want to spend Christmas with us?"
"That’s very sweet, I'll think about it" log jag.
"Great! And yes, there's one other thing..."
"Tell me."
"Well, I know that you are not the biggest fan of One Direction, but I have two tickets to their tour next year. I was supposed to go with a friend but she cancelled, so I wondered if wanted to go with me?"
Jag undrar hur hon skulle reagera om hon fick reda på att jag pratat med Harry, att jag hade hans nummer.
"Are you sure that you don’t want to bring someone who listens to their music?"
"I only have that one friend, so if you don’t want to go I'll go alone."
Gå på en konsert och se ett band jag inte lyssnade speciellt mycket på?
"I will think about it."
"Great!" tydligen måste jag ha låtit övertygande för Eleonor blev glad. Jag log för mig själv, där hade jag en riktig vän.
---------------------------------------------------------------
Harry: have you ever thought about coming to London? Tell me if you do :)
Me: not yet, but I will let you know ;)
Harry: great :)so how was your day?
Jag: it was fun actually, me and a friend from the team went out to buy Christmas presents.
Harry: are you going home over Christmas?
Jag: No, not really. But they offered me to be with them with them, so I at least have to give them something.
Harry: I'm glad
Jag: Why?
Harry: I didn’t like the idea of you spending Christmas alone.
Jag: well don’t worry, I won't ;)
Ibland kändes det nästan som att det hade blivit en vana att smsa med honom på kvällen. Jag visste att han var hemma med sin familj nu och jag undrade om hans familj var lika trevliga som han var.
Kap 10
Jag passade Maya och sprang fram på planen. Jag kunde känna en av deras backar flåsa mig i nacken när jag sprang in för att möta väggpassningen som Maya gjorde till mig. Jag la i ytterligare en växel för att hinna till andra sidan om straffområdet och hinna ikapp bollen innan deras målvakt gjorde det. En liten touch och jag var förbi målvakten som hade slängt sig, och med en högeryttersida satte jag säkert bollen i mål.
Mitt lag vrålade ut bakom mig, jag sprang med armarna utsträckta och lät dem komma ikapp så de kunde krama mig. De dunkade mig i ryggen, sa "fan vad bra Felicia" och med mitt mål så ledde vi nu med 3-2 i årets sista match.
Matchen varade i en halvtimme till, det andra laget hade några farliga chanser och vi måste ännu en gång tacka vår otroliga målvakt som räddade oss. När slutsignalen gick så hoppade vi upp och ner i en ring, ropade vårt namn och skrek. Vilken laganda, vad jag hade saknat det.
I omklädningsrummet så sprutade vi champagne (som vi även smakade på) och skrek om hur vi skulle ta oss upp i de högsta ligorna.
Efter två timmars firande i omklädningsrummet så ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att passa den enda bussen som skulle få mig att komma hem.
Det började bli kallt ute, nästa vecka skulle vi börja träna inomhus. Jag var van vid att spela ute ett tag till i december, men det var annorlunda här. Jag drog mössan lite längre ner på huvudet och blev lättnad när jag bussen komma bakom krönet långt borta på vägen. Min mobil surrade till, och namnet på skärmen fick mig att tappa andan.
Kevin: Vi vet vart du är, din lilla hora.
Jag fick svårt att andas. De kan inte veta vart jag är, det hade inte kommit ut vart i England jag skulle, de kan inte veta… jag var så upptagen av att tänka på hur de kunde veta mitt nummer så jag höll på att missa att gå på bussen.
Jag satte mig långt bak och kollade i lugn och ro på messet. Det kändes som att om jag stirrade på det tillräckligt länge så skulle det försvinna.
Drrrr,drrrr. Jag öppnade nya meddelandet.
Harry: I watched the game on TV, congratulations!! :)
Jag: thanks! :)
Harry: I take it as you're more pleased this time? ;)
Jag: Haha yeah a bit ;)
Harry: Damn, I should have asked you out after this game instead, maybe you would have said yes ;)
Jag: Haha yeah right. Where are you anyway?
Harry: London
Jag öppnade meddelandet från Kevin igen. De kunde verkligen inte veta vart jag var…
Harry: Where did you go?
Jag: sorry, caught my mind on something
Harry: Anything you want to tell me?
Jag: I would prefer not to
Harry: Okay. I'm not going to push you, I hope you understand that. But if you still don’t want me to reach out to you anymore, please tell me.
Jag tryckte på stopp knappen och hoppade av bussen, gick de få kilometerna från hållplatsen till min lägenhet. När jag kom in genom dörren kollade jag på mobilen igen, han hade inte skrivit något mer. Vad skulle jag svara? Jag ville fortfarande inte att han skulle tro att jag kunde ge honom något, men av någon anledning hade jag blivit lättnad när jag såg att jag hade fått ett sms från honom.
Jag bestämde mig för att laga lite mat och tänka på saken under tiden.
Ett högt skratt bredvid mig avbröt mina tankar. Pierre satt med Zayns arm runt sig, de såg mer kära ut än någonsin. Han fingrade med hennes ring på vänstra ringfingret och jag kom att tänka på att jag fortfarande inte kunde tänka att Zayn var förlovad.
Mitt emot mig satt Louis, till vänster om honom satt Liam och Niall satt på kortändan närmast mig. Vi hade bestämt oss för att äta en sista middag tillsammans innan vi skulle få lite ledighet för att hälsa på våra familjer, innan vi skulle samlas en snabbis innan jul för att sedan bli lediga igen. Jag fingrade på mitt glas som var halvfullt på den öl jag hade beställt för en timme sedan och mina tankar vandrade iväg till Doncaster. Jag var avundsjuk på Louis, han skulle få åka dit och vara i samma stad som Felicia och jag skulle till min mamma i Holmes Chapel. Jag längtade efter min familj och min mamma, men något fick mig att tro att Felicia inte skulle åka hem över jul utan spendera den ensam. Tanken fick mitt hjärta att värka, ingen ska behöva fira jul ensam.
"What do you think Harry?" Liams röst bröt igenom mitt tänkande.
"Oh sorry, what?"
De andra skrattade.
"Seriously Harry, you’ve seen to be absent lately, whats going on? And why are you checking you phone 24/7?" tillade Louis när jag kollade på min mobil.
"What? Nothing" Jag gav dem ett övertygande leende och började prata om något annat. Jag märkte dock att Niall kollade på mig med en allvarlig blick och jag gav ett tecken om att jag skulle berätta sedan.
Vi skrattade, åt och hade trevligt. Det var längesen vi kunde gå ut och äta utan att massa fans följde efter oss. Jag gillade inte att klaga, men ibland hade det varit skönt att få vara en normal person. Som Felicia. Sluta Harry, det hjälper inte.
När jag kom tillbaka till mitt hus den kvällen så drack jag ett glas vatten innan jag gick upp för att gå och lägga mig. Jag la ifrån mig nycklar, mobil och diverse skräp på nattduksbordet innan jag gick för att borsta tänderna.
Jag hörde inte att min mobil plingade till när jag var inne på toan och gick och la mig utan att kolla på den.
På morgonen rullade jag över till nattduksbordet och såg att hon hade svarat.
Felicia- I don’t want you to stop contacting me.
Ett leende spred sig over mina läppar. Jag tog upp telefonen, öppnade Felicias kontakt och tryckte på ring.
"Hello?" hennes röst var trött, jag väckte henne säkert.
"Hi. Did I wake you up?"
"Yeah, you acually did"
Jag log för mig själv.
"I'm sorry"
"It's okay, promise"
Det blev tyst. Helvete, vad ska jag säga?
"So, about you text..."
"Yeah?"
"Do you really mean it?"
Det blev tyst några sekunder.
"Yes"
En obeskrivlig lättnad sköljde över mig.
"I'm really happy to hear you say that" jag kunde höra att hon log.
"Don’t get your hopes up; I didn’t say I would go out with you."
"Not yet."
"Haha, you are really confident about you flirting skills, aren’t you?"
"Not really actually, I'm just know that I think you are interesting."
Han fnös till i andra änden av luren, men jag visste att jag inte hade tappat tråden. Hon var som hon var, och jag verkade hittills ha kunnat bryta igenom den hårda ytan bit för bit, lite mer för varje gång vi pratade.
Jag spenderade frukosten framför TV:n, kollade på något matprogram som egentligen var något av det tråkigaste jag visste men det fanns inget annat. En signal från dörrklockan avbröt mitt tevetittande och när jag öppnade så kom jag på varför jag hatade att denna dörr inte hade ett kikhål.
Kevin.
Kap 9
"I guess so, but still it feels like I have more questions than answers."
Han suckade lite.
"Ask."
Han fick det att låta så lätt. Jag visste ju knappt själv vad jag gjorde här, och jag kände att det var bäst att vara ärlig.
"To be honest, I don’t even know why I'm here."
Något flackade i hans blick. Osäkerhet?
"I know why I am here."
"Why?"
"You are nothing like any other girl I've dated..."
"This is not a date."
"Still, you different. I like different. And considering you are here, you must feel something for me too. "
"I was just curios; I'm not interested in you in that way."
"Are you sure?"
"Yes."
"Why?"
"Because I'm damaged." Fan jag sa det igen. Men det var sant. En del av mig kände stor förakt mot honom precis som mot alla av det motsatte könet, en annan del hatade mig själv för att jag hade låtit honom snurra mig runt lillfingret och fått mig att komma hit.
"You know that I would never hurt you." Ha, hur kunde han veta det?
"We don’t even know each other, you can't break my heart."
"I meant physically."
Jag kollade granskande på honom. Hans ögon genomborrade mina, det kändes som att han kunde kolla rakt igenom mig. Hans kroppsspråk var avslappnat, han satt lite bakåtlutad i stolen. Själv satt jag med ryggen rak och benen isär, i flyktposition.
"Do you want to go home?" frågade han tillslut.
"Yes." Jag ville härifrån. Nu.
"I´ll walk with you."
Han försökte inte göra något medan vi gick. Han sa inget, försökte inte ta min hand. Absolut ingenting. Han måste verkligen mena allvar tänkte jag och kollade i smyg på honom. Vi gick inte speciellt nära varandra, men värmen från hans kropp sträckte sig igenom hans jacka och till mig.
Utanför min port så stannade jag och kollade på honom. Shit, vad långt han var.
"Thanks. For understanding."
Han log.
"No problem."
Plötsligt sträckte han sig efter min hand. Jag drog snabbt åt mig den och la den i fickan, såg bedjande och ursäktande på honom.
"Too early?" han lät inte hånfull alls, men han hade något oroligt i blicken.
"Yeah..sorry."
"Don’t apologise. You can't help it." Hur visste han det?
"I have to go back to London tomorrow, but can we keep in touch until I have time to come back?"
Han såg faktiskt hoppfull ut, det var omöjligt att säga nej.
"Sure." Jag gav honom ett litet leende innan jag gick in genom porten och till min lägenhet. Väl där inne började jag gråta. Fan, vad hade jag gett mig in på? Han kommer vilja ha mer, jag kunde inte ge honom mer. Jag hade inget att ge. Jag lät tårarna strömma ner när jag gick och la mig i sängen och kramade om kudden, föll sedan ner i en sömn som plågades av mardrömmar.
Kap 8
Jag tänkte på Harry den närmaste veckan som gick. Det som störde mig mest var att han inte berättade vem han var, hans historia kunde ju inte vara så hemsk om han fick skriva autografer på stan.
Jag tog det lilla underverket - en så kallad dator - och gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag googlade en kille.Harry Styles fick upp mer resultat än vad jag någonsin kunnat ana. Helt plötsligt förstod jag varför han var på matchen, varför han fick skriva autografer, varför han inte ville följa med till dörren första dagen och framför allt, varför han frågade om One Direction. Shit, vad dum jag kände mig.
Jag hade kvar vår sms konversation i telefonen.
Why didn’t you tell me who you are?
//Felicia
Han svarade inte på hela förmiddagen, jag kollade med jämna mellanrum på telefonen under fotbollsträningen och efter när jag hade duschat och skulle klä på mig, men inget svar alls.
Han kanske menade det, han kanske inte skulle höra av sig mer. Tanken var lättnande, men ändå skrämmande. Någonting med honom fick mig att vilja veta mer. Hela dagen gick, och precis när jag börjat ge upp om ett svar fick jag ett. Det var kort, men det räckte.
Because finally I found someone who didn’t know, I liked that.
You could have told me.
Probably yes. But why are you reaching out? I thought you didn’t want to have anything to do with me. Is this because you found out who I am?
Yes it is, but not in the way you think.
Then, why?
Ja, varför? Det visste jag inte ens själv.
I don’t know.
Jag fick inget svar den kvällen, men när jag vaknade på morgonen såg jag att jag hade tre meddelanden i inkorgen.
Harry: Well, me neither. But if you want to go out for a dinner (or lunch) I'm all in.
Eleonor: Hey honey, whats up?<3
Harry: please answer
Fan, jag ville inte gå ut med honom. Jag ville veta varför han sa som han sa, varför han inte kunde berätta för mig på en gång. Min mobil surrade till.
Harry: If you didn’t figure this out already, the second time we met at your game, I didn’t come with a friend. I came to see you play.
Nej, det hade jag inte räknat ut. För att se mig spela? När jag tänkte efter så hade jag inte sett någon vän, eller ens antydan till vän. Kunde det vara sant att han var där för att se mig?
Harry: We don’t have to talk about you, we can talk about me.
Äntligen fattade han vinkeln.
Fine.
Hans hektiska schema gjorde att det tog en vecka innan han kunde komma till Doncaster för en middag innan han skulle åka hem dagen efter. Shit vilket åkande för en tjej som inte skulle ge honom något förutom problem tänkte jag när jag tog på mig skorna och den tjocka jackan för att gå till restaurangen där vi skulle mötas. En liten kina restaurang, min favorit.
Denna gång var han där före mig, jag såg honom innan han såg mig. Han hade på sig en långärmad (dock var ärmarna uppkavlade till armbågarna) svart tunn tröja med tre knappar som var löst uppknäppta. Svarta åtsittande jeans och svarta, blanka skor. Hans hår har stylat som på alla bilder som på internet, som att de låg i vågor på hans huvud. Plötsligt känns mina vita jeans, svarta skjorta och slarvigt uppsatta hår alldels för slafsigt.
Han fick syn på mig, ställde sig upp när jag kom fram och skakade min hand. Oj så formellt.
"Hi." Hans varma röst fick mig att rysa, men inte av välbehag. Han ville något mer, det kändes på sättet han pratade och rörde sig. Jag ville inte ge honom något.
"Hey."
"Thank you. For coming." La han till när han såg min oförstående min.
"Oh, well I should be the one to say thanks. Finally you agreed to talk about yourself."
"I didn’t want to do it before because I liked that you didn’t know anything about me. It made this feel different."
"Because what, you are so popular that you can't find anyone who doesn’t know about you? Sounds pretty arrogant." Och där var mitt snäsiga jag framme igen.
Han kollade bort mot baren, suckade och vände sig mot mig med kalla ögon.
"I'm not proud of it."
Han menade det, det kunde jag se i hans ögon. När jag tänkte efter så såg han inte så perfekt ut inuti, det fanns nog några ärr eller två inuti den annars perfekta ytan.
Han tog ett djupt andetag.
"So, what do you want to know?"
Kap 7
Vi bestämde att vi skulle träffas på ett café inte långt från min lägenhet så han skulle få lämna över väskan. Egentligen borde jag inte ha gått med på det, men någonting i hans röst när han ringde fick mig att säga ja.
Jag rörde runt med skeden i kaffet med ena handen och trummade nervöst med andra handen på bordet. Jag kunde känna att han kom bakom mig redan innan han sa något. Eller så kan det ha varit för att två stycken tjejer vid ett bort lite längre bort började viska och kolla bakom mig när han kom. Kom igen, jag menar han såg bra ut, men inte så bra.
"Hello Felicia." Sa han och log när han tog av sig den bruna jackan och satte sig ner.
"Hello Harry." Jag inspekterade vad han hade på sig. En svart kortärmad skjorta som var lite uppknäppt så man kunde se antydan till tatueringar på bröstet och flera på armen. Han hade några små på händerna som kompletterades av några ringar. Runt halsen hängde en kedja med ett kors. Han hade en mörk mössa på sig, några lockar hängde retsamt ut under den. Han lutade sig över bordet och kollade intensivt på mig.
"So how was LA?" jag försökte komma undan från den intensiva blicken genom att kolla ner i kaffet.
"Nothing special. I like London better."
"London?"
"Yeah, I live there."
What?
"What are you doing here then?"
"Giving you your bag back."
"But..."
"OMG HARRY?! Can we have you autograph?!" de två tjejerna hade vågat sig fram. Jag kollade undrande på dem medan Harry skrev sitt namn på två servetter och ställde upp på bilder. När tjejerna hade gått därifrån passade jag på att ta tillfället i akt.
"Who are you really?"
Han kollade på mig, fick något mörkt i blicken.
"I don’t want to talk about me. I want to know more about you."
"Im not that interesting."
"That´s for me to decide." Leendet var tillbaka.
"I don’t want to tell you something if you don’t give me something back."
"I'll give you your bag."
"Seriously?"
"Yeah, I really mean it." Han retades med mig, och hade jag inte haft så mycket emot män i allmänhet hade jag säkert tyckt att det var charmigt.
"Felicia, nineteen years old. Born the 6th of January in Sweden. My mum is called Caroline and my dad´s called Göran. I have younger sister, her name is Lisa. She´s sixteen. My favourite TV-show is Greys Anatomy and Pretty Little Liars and I'm naturally blond. Your turn."
Han gav mig väskan.
"Very funny."
"I´m not interested in talking about me, I do that as daily bases."
"What do you mean?"
"Forget it. A sister huh? Are you close?"
Men vafan...
"Not really. I mean she´s my sister, but she´s sixteen and boys are much more interesting than me." Jag försökte le när jag sa det, men det tog stopp. Han log däremot, och det fick två smilgropar att visa sig i vardera kind. Sött, konstaterade jag.
"Do you know who One Direction are?"
Det var ett väldigt tjat om dem i denna stad.
"Not really. I mean, I've listened to a few of their songs but nothing more."
"Which one is your favourite?"
"Diana."
"Why?"
"Because I´m damaged." Shit fan, sa jag verkligen det där högt? Helvete, det var bara meningen att jag skulle tänka det.
Harry lutade sig framåt.
"Damged? What do you mean?"
"Ohm...nothing. Look, I really have to go. I have practice tonight, and you probably have to go back to London." Jag tog min väska och reste mig upp. Han ställde sig upp och tog tag i min arm. Hans stora hand gick runt hela min arm, och jag kände paniken stiga i bröstet. Släpp mig.
"Look, you are clearly not interested. I'm not the kind of guy who chases after a girl who doesn’t want to be chased. If you want me to leave and not call you again, please say so."
Jag kollade in i hans gröna ögon. Hans djupa gröna ögon. Han såg helt oskadad ut, perfekt yta och perfekt inre. Inget jag förtjänade att ha i mitt liv.
"Please, don´t call me again."
Kap 6
"Gosh, it´s been so long since I've had some girltime." Sa jag medan vi strosade runt i olika affärer.
"Yeah, me too. I haven’t actually had a girlfriend in..like two years." Svarade hon lite frånvarande samtidigt som hon höll upp en tröja framför spegeln.
"Try it. I think it would fit you perfectly." Uppmuntrade jag.
"Oh I wish, but I don’t have so much money left. I bought One Directions new album the other day and it ruined me. Did you listen to them?" Hon har ett varmt leende på läpparna. Åå fina Eleonor, du förtjänar en så mycket bättre vän än mig.
"Yeah, I tried. Well they were good, but not really my type."
"You should listen to Diana. I think it would be a good song for you."
"Why do you think that?"
"You seem damaged."
Jag kollade skräckslaget på henne. Fan, jag ville inte att det skulle märkas.
"I´m good at reading people Felicia, I'm sorry. But I want you to know that you can always talk to me. Always."
"Eleonor..thanks. I'm not good at talking, but thanks."
Jag kan inte säga att jag blev mycket rikare på kläder, men det var skönt att få vara ute med en tjej. Vi pratade inte om mig eller mitt förflutna, jag tvivlade på att jag någonsin skulle berätta det för henne. Hon verkade för skör, för…perfekt. Fast sen spelade hon ju fotboll, så man vet aldrig.
Väl hemma igen så tog jag ett djupt andetag och kollade mig i spegeln. Jag hade inget utom ett par trosor på mig. Jag gjorde såhär ibland, kollade på min kropp.
Jag inspekterade det smala ansiktet med kraftiga käklinjer, de enligt mig för breda axlarna, magen som inte ville bli helt platt hur mycket jag än tränade och mina ben. Jag förstod aldrig det där med att låren inte skulle gå ihop om man stod rakt upp och ner. De i min gamla skola hade det som mål, medan jag absolut inte ville ha något stort mellanrum mellan låren. Jag hade fotbollsben, de var lite större än andra tjejer i min ålder som levde på sallad och vatten, och jag var jäkligt stolt över det.
Jag var närmare 175 och vägde 67 kilo, många i min gamla skola skulle se det som överviktig men inte jag. Jag hade för breda axlar för att de hade muskler, jag hade breda lår för att de hade muskler och min mage blev aldrig helt platt för att jag egentligen inte ville det. Jag gillade att det fanns lite att ta i, försökte alltid tänka så. Hade jag varit en normal tjej hade jag tyckt att min markerade midja var att dö för, men jag tänkte faktiskt inte så mycket på den.
Mina ögon vandrade till mina bröst. Storlek 80B, jag kunde faktiskt inte bestämma mig för om det var litet eller lagom. Oftast var det inte det jag tänkte på, utan de ärr som löpte över dem. Ärr som de hade gjort när de våldtog mig, förstörde mig. De hade blekt lite men var fortfarande tillräckligt tydliga, antagligen för att jag visste att de fanns där.
Min mobil surrade till.
Why aren’t you answering?
//Harry
Men herregud...
If I remember right you are in LA, and I don’t have enough money to pay the bill that will go through the roof if I keep texting you.
//Felicia
I can pay the bill if that’s the problem.
//Harry
Men snälla. Jag suckade och la ifrån mig mobilen för att hoppa in i duschen. När jag kom ut hade jag fått ett till meddelande.
Did I do something? I'm sorry then, but I really want to get to know you when I come back.//Harry
Why?
Because you seem interesting :)
Jag skrattar rakt ut. Jag, intressant? Vem är den där snubben egentligen?
How did you get my number?
I found it on Doncaster Rovers Belles website. So, any chance I can get to know you better?
No.
Jag höll andan och hoppades att han inte skulle svara, och tack å lov kom inget svar. Jag började undra vad tidskillnaden egentligen var, om det var natt eller dag hos honom när han skrev.Skitsamma, du ville inte att han skulle höra av sig mer. Nu har du säkert fått fram det.
Kap 5
"So where are you from?" Harry växlade ner när han svängde till vänster. Jag fick panik ibland när vi mötte en bil, allt var ju på fel sida.
"Sweden. Is it that obvious that I'm not from here?"
"Well, you do have an accent. A very cute accent." Han blinkade med ena ögat när han sa det. Shit, gjorde man så fortfarande?
"Any advice on how I can improve my English then?" jag försökte låta skämtsam, men tvivlade på att jag lyckas.
"No, like I said, it's cute."
Jag himlade med ögonen, men när jag böjde bort huvudet för att kolla ut genom fönstret så log jag.
"I'm surprised actually."
Jag vände mig mot honom. "What do you mean?"
Han kollade på mig med sina djupa gröna ögon.
"You have no idea who I am, do you?"
"Why should I?"
"Forget it." Plötsligt verkade han kall. Jag kröp ihop i sätet. Fan, vad gjorde jag för fel nu? Jag grubblade på det fram och tillbaka och märkte inte ens att vi var vid min lägenhet förrän han hostade till bredvid mig.
"Aren't you going to be one of those guys who walks me to the door?" frågade jag, mest på skämt.
"I don’t think that’s a good idea." Han verkade fortfarande kall. Bäst att dra så snabbt som möjligt.
"Well, I´ll see you sometime then."
"Not very soon, I´m flying to LA tomorrow, coming back in two weeks"
"Oh...okay, bye." Jag hoppade snabbt ur bilen och stängde dörren. Om jag inte hade varit så trasig inuti så hade jag säkert varit en av de tjejer som dog av att få skjuts hem av en så snygg kille, men jag tyckte att det var skönt att han skulle åka bort.
Hans min när jag sa att jag inte visste vem han var förbryllade mig. Varför skulle jag veta vem han var?
Jag går hela vägen upp till min lägenhet innan jag kommer på att jag glömde bort väskan i hans bil. Helvetes jävla skit rabblar jag för mig själv I huvudet när jag springer ner till dörren och ut på trottoaren. Mina ord i huvudet blir inte bättre när jag ser att han redan har åkt.Som tur var så låg min nyckel i mina jeans. Det enda riktigt nödvändiga i väskan var busskortet, men det kunde jag köpa ett nytt.
Jag försökte ändå hitta hans nummer på internet på någon hemsida som skulle likna Sveriges eniro. Dock kom ingenting upp, och jag började bli frustrerad. Är han någon hemlig person från FBI? Varför finns inte hans nummer någonstans?
Nätterna efteråt drömmer jag om mörka lockar och gröna ögon, händer överallt och smärta, en olidlig smärta.
Den tar ett tag för mig att inse att det var min mobil som plingade till och det var det som väckte mig. Jag rullade runt i sängen för att kolla vem det var.
I think you forgot your bag in my car,
I will come to you with it when i get back from LA.
//Harry Styles
Jaha, hur fick han tag i mitt nummer? Jag bryr mig inte om att svara, är han i LA så kommer det ändå kosta skjortan.
Jag såg att jag hade ett till meddelande från Eleonor;
Hi! Do you want to have some girltime today?
I could pick you up and we could go shopping? :)
//Eleonor
Det valde jag att svara på.
//Ofc :)
Felicia
Kap 4
Deras händer var över mig. Tog på mig, slog mig, våldtog mig. Jag försökte skrika men ljudet stoppades i halsen av en osynlig vägg. De skrattade åt mig, spottade på mig, upprepade hur dålig jag var. Jag trodde dem.
Lakanen var blöta av svett när jag vaknade. Jag hade trasslat in benen i täcket när jag sparkade i drömmen. Skräcken satt i halsen och mitt hjärta dunkade hårt innanför bröstet. Jag kunde inte komma ihåg senaste natten jag sov utan att ha mardrömmar, det hade blivit som en vana. Ett tag använde jag sömntabletter, men då hade jag ångest hela dagarna istället.
En månad gick, sedan två. Jag började komma in mer och mer i laget, skulle få spela min första match i helgen. Jag var nervös men taggad, det var ju detta jag var här för.
Natten innan matchen hade varit en av de sämre, jag hade sovit i ungefär tre timmar och såg antagligen ut som en zombie när jag snubblade in i omklädningsrummet på morgonen.
Christen kollade oroligt på mig.
"Are you sure that you can play today?"
"Yeah, I drank some coffee on my way here, I'm just waiting for the caffeine to kick in." Jag kunde säkert ha låtit mer entusiastisk, men just nu orkade jag inte bry mig.
Alla våra matchkläder låg framme så jag drog på mig mina och tog upp mina fotbollsskor ur väskan. Jag hade haft samma skor i nästan tre år, jag verkade inte ha växt och de var nog de skönaste skorna jag någonsin hade haft.
Ute så hade läktaren börjat fyllas med folk, men jag visste redan nu att det inte skulle komma lika många som på herrmatcherna. Det var något som jag alltid störde mig på, att herrarna uppmärksammades mycket mer.
Jag värmde upp med Eleonor bredvid mig. Jag skulle få spela från start, på höger yttermittfält. Min drömposition, jag älskade att spela där.
"Are you nervous?" frågade Elonor medan vi strechade.
"A little. Are you?"
"Yeah. We have played against Chelsea before; they have two really good midfielders that always pressure us defenders to our breaking point." Hon sa det med glimten i ögat, men jag kunde se att hon var nervös.
"I´m sure you will be great." Sa jag och log innan jag gick för att ta av mig tjocktröjan och göra mig redo för start.
"So, as we know, they have really good midfielders. Their defenders aren’t as good as ours, but don’t underestimate them. You have to play fast and be very physical, they are really strong. I want to see a good and fast game. Let's do this girls!!" Vi gjorde den klassiska "sätt era händer i mitten och skrik lagets namn" innan startelvan tog sin plats på planen. Jag hoppade lite upp och ner medan jag väntade på att startsignalen skulle gå. Äntligen, något jag var bra på.
Matchen var trög och jobbig. Chelsea pressade våra backar precis som Eleonor sa, och jag kom inte riktigt in i spelet. Den största delen av första och halva andra halvlek spenderades i vårt straffområde, som tur var så hade vi en målvakt som kunde rädda oss ur de flesta situationerna. Jag var trött, svetten rann som mig medan jag fick jaga, jaga och jaga.
Plötsligt fick jag en boll som jag nickade ner till en medspelare - som jag inte kom ihåg namnet på - och jag gjorde ett tecken på att jag ska löpa. Hon skickade iväg bollen, och jag sprang. Jag fick ner bollen till fötterna och dribblade den framåt, pressade mig själv till gränsen. Jag lyckas ta mig förbi backarna, försökte kolla efter passningsalternativ men ingen i laget har hängt med, så jag sköt precis innan för straffområdes linje. Jag trodde i två sekunder att den skulle gå in, men den träffade stolpen och åkte ut utanför planen och blev målvaktens boll. Jag svor högt innan jag joggade tillbaka till min position och fick lite tröstande klappar från mina medspelare. Två minuter senare tryckte Chelsea in det första och enda målet, och jag gick besviket ut från planen med slutresultatet 1-0.
Jag duschade i tystnad, klädde snabbt på mig och gick ut till parkeringen för att ringa en taxi. Att det ska vara så trögt med bussar på helger, egentligen ville jag inte lägga ut pengar på en taxi. Jag hörde steg bakom mig och vände mig snabbt om.
Å, det är ju han. Vad hette han nu då…juste, Harry. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte ägnat honom mycket tanke.
"Hi. Ohm..what are you doing here?" jag kunde inte dölja min förvåning.
"I was here with my friend, he wanted to watch the game." Han log, och jag fick återigen känslan att det fanns något bakom hans blick, något djupare.
"Oh, well I'm sorry we couldn’t show you our better side." Varför bad jag om ursäkt? Jag hade inte bett honom att komma.
"I think you did great, you are incredible fast."
Jag skrattade till.
"Thanks, but it would have been even better if I scored."
"Next game maybe." Log han. "Do you want a ride?"
"No thanks, I'm waiting for a cab."
"Do you know how expensive a cab is in this town?"
"What, do you think that I don’t have any money?" Åå fan, där försörde jag allt igen med min sura attityd. Han skämtade ju Felicia, vafan. "Sorry, I didn’t mean it like that."
"It´s okay." Han viftade lite med handen när han sa det, som att han viftade bort det jag hade sagt. Det fick mig att tro honom.
"I would love a ride home." Vafan sager jag?
"Great. My car is over here." Han ledde mig fram till en svart audi. Vafan håller jag på med? Jag tackade precis ja till skjuts från en helt okänd kille, det skulle jag aldrig ha gjort hemma i Sverige.
"But wait, what about your friend?"
"Oh don´t worry, he has his own car." Sa Harry när han öppnade passagerare dörren åt mig. Jag tänkte en gång till hur jävla osmart jag är innan jag klev in i hans bil.
Förklaring:
Midfielders- mittfältare
Defenders- backar
Kap 3
The story of my life I give her hope, I spend her love until she's broke inside
Written on these walls are the colors that I can't change…
Jag gungade lite med höfterna medan jag gjorde amerikanska pannkakor och One Direction spelandes från min spotify. Jag var tvungen att erkänna att de faktiskt var helt okej, men jag kunde inte förstå vad hela hysterin var om. Bara idag så hade de nämnt One Direction tre gånger på TV och klockan var inte ens 12. Nej, jag föredrog Rihanna och Katy Perry, mer min grej.
Efter 3 veckor i England så kändes det ändå som att jag hade fått grepp på en del. Jag hade lärt mig hur Tv:n funkade, vilka av mina grannar som var trevliga och min engelska lät mer flytande och inte så på tvingat.
Jag åt min frukost lyssnandes på trafiken utanför det lite öppna fönstret. Det var fuktigt ute, under natten hade det regnat så mycket att det inte gick att koncentrera sig på något annat och jag hade blivit kissnödig åtminstone fyra gånger.
Idag skulle vår fotbollsklubb gästas av två herrlag, det var tydligen inte ovanligt att klubben tog dit herrar från olika klubbar och valde att tjäna pengar på så sätt. Vi skulle vara där för att jobba och vara funktionärer. Jag var orolig under natten att jag skulle få stå i spöregn och jobba, men nu lyste solen ute även om det inte var så varmt.
De lag som skulle komma och spela var Doncaster Rovers FC och Leeds United A.F.C. Jag visste egentligen inte så mycket om lagen förutom att Doncaster Rovers var Doncasters herrlag som hade sina lokaler på andra sidan av stan. När det blev känt att det var Doncaster Rovers som skulle spela så hade flera tjejer dragit efter andan och hoppat lite upp och ner, tydligen så spelade någon kändis där. Jag var så glad att jag inte ingick i någon fanclub, så töntigt.
Jag hade på mig min egna oanvända rödvita matchtröja när jag stod och delade ut reklamblad och spelschema över årets sista matcher.
"Hello, welcome to Keepmoat Stadium, Doncaster Rover Belles L.F. C arena." Samma mening, om och om igen samtidigt som man skulle le och dela ut reklamblad. Egentligen var det inte så svårt, men det var väldigt tråkigt.
Jag la märke till att det var väldigt många småtjejer som kom med namnet Louis skrivet över hela ansiktet och jag ansträngde mig för att inte himla med ögonen. Hur orkar dem?
"Felicia! Can you go to the VIP session and help Naomi?" frågade Gordon i min walkie talkie.
Jag gav ett snabbt svar innan jag begav mig till VIP avdelningen. Väl där så ställde jag ner min väska med reklamblad och började dela ut till de personer som hade tillräckligt med pengar för att sitta på denna avdelning. Det gick åt mer reklamblad än vad hade trott, fick med jämna mellanrum böja mig ner för att ta upp nya.
Precis när jag böjde mig ner för att ta upp en ny bunt så gick någon in i mig. Jag vinglade till och kände plötsligt att den som gått in i mig la sina händer på mina höfter för att se till att jag inte ramlade.
"Oh I´m so sorry! Are you okay?" å nej, en kille.
"Yeah, I´m fine." Sa jag kort och ställde mig upp för att kolla på honom.
Han såg faktiskt orolig ut. Wow, det trodde jag aldrig.
"Are you sure?"
"Yeah, I´m sure." Jag tillät mig själv att låta lite trevligare, det var ju ändå inte hans fel. Han vinkade lite innan han fortsatte bort mot VIP läktaren, och jag fortsatte att dela ut reklam.
"And Doncaster Rovers wins with 3-0!!!!" rösten ur högtalarna brölade ut slutresultatet efter slutsignalen och publiken blev som galna. Jag hurrade också, det var ju ändå vårt broderlag.
Det tog en stund för läktaransvariga att tömma hela arenan, men sakta men säkert så blev det tomt och tyst. Jag började plocka ihop alla reklamblad som folk hade slängt på golvet och gnisslade tänder samtidigt. Herregud, varför tog de ens emot bladen om de ändå skulle slänga dem?
Helt plötsligt låg jag på golvet d någon gått in i mig. Jag kollade upp och såg att det var samma kille som innan. Han såg återigen ångerfull ut.
"Gosh, I just keep bumping into you. Literally" Han log och hjälpte mig upp.
"It´s okay, maybe it's just me that’s constantly in your way." Jag log lite när jag sträckte fram handen för att dra upp mig.
"So, after bumping into you two times today, I would like to know you name." hans röst var varm, inte speciellt hotfull. Men det är klart, killer var experter på att lura tjejer och få de matt tro precis det de vill.
"Felicia. So which team were you here for?"
"Doncaster, I have a friens who plays there."
"Oh, well then I´m glad for you friend." Jag log ett ärligt leende innan Christens röst från min walkie talkie bröt igenom luften.
"Felicia, can you come to the entrance at platform B? Coach wants to talk to us."
"I´ll be right there."
"So you have to go?" han såg frågande på mig, och hans blick innehöll något annat. Något som jag inte kunde tyda, och det skrämde mig.
"Yeah, sorry." Fan, jag vill bort. Nu.
"Well, it was nice to meet you. I guess we´ll see each other sometime." Han sträckte fram sin hand som jag långsamt tog och skakade. Vi började gå åt varsit håll när jag kom på en sak.
"Wait, you didn’t tell me your name?"
Han vände sig om och log ett snett leende.
"Oh, it´s Harry. Harry Styles."
Raped - kapitel 2
”So I´ll see you at practice tomorrow right? Don’t worry about training clothes, you will get some with our logo on it.” Log Christen när hon hade släppt av mig vid min nya lägenhet i Doncaster som sponsrades av nya klubben. Jag log tillbaka innan jag gick upp. Hon var väldigt schysst, men hennes röst gjorde mig irriterad. Jag var mer av en ensam varg.
Den nya lägenheten var väldigt liten och mysig. Hallen och vardagsrummet var vitt och när jag kikade in i sovrummet så såg jag att väggarna var crème färgade. Badrummet var blått och vitt men det skulle jag inte se förrän senare.
Jag slängde mig ner på sängen utan att packa upp och föll snabbt ner i en orolig sömn.
Doncaster föll mig helt i smaken. Min lägenhet låg precis i innerstan och jag älskade att höra trafiken och civilisationen utanför fönstret. Det fick mig att komma ihåg att det alltid fanns människor i närheten om jag skulle behöva hjälp.
Med en kaffe i handen utforskade jag Doncasters gator, olika affärer och kollade igenom menyerna på olika restauranger innan jag fick springa för att hinna med bussen till träningen. Väl där så fick jag fråga efter vägen till rätt omklädningsrum, sedan satte jag upp mitt lite mörkare blonda hår i en tofs som hängde ner en bit nedanför axlarna i normala fall och tog på mig kläderna med mitt nya nummer på – nummer 25 – innan jag sprang upp till fotbollsplanen. Jag inspekterade tjejerna som stod där. Några blonda, några mörkhåriga, några smala och några lite större. Alla såg lyckliga ut, utan att ha något spår av ett mörkt förflutet. Fan, jag kommer inte passa in alls.
En äldre man klev in på planen släpandes på en säck med fotbollar. Det dunsade och skvättes upp vatten på mina ben när han slängde den på marken.
”Hello, you must be Felicia.” Han tog min hand.
“Hi, yes I am.” Shit, det där måste ha låtit töntigt.
”We are so glad to have you here, you are very welcome.” Han log stort.
“Thanks, I´m glad to be here.”
Det var inte mycket mer prat än så för min del. Jag försökte undvika Christen, men det fanns en tjej i laget jag tyckte om. Eleonor hette hon, mer visste jag inte. Men hon var lite blyg och tyst, precis som mig och när vi skulle göra passningsövningar så var hon mitt förstahandsval.
”Do you listen to One Direction?” frågan kom från just Eleonor när vi böt om efter träningen.
”Ohm..no. I´ve never heard of them actually."
“Oh you haven’t? You need to check them out, they are great!”
“Yeah, maybe I will.” Det kändes inte värt att säga att det aldrig kommer hända.
”See you tomorrow!” hon log mot mig innan hon gick och jag försökte le tillbaka, men vet inte hur bra jag lyckades. Fan, varför kunde jag aldrig få något att fungera som jag ville?
Raped - kapitel 1
Felicias perspektiv
Smärta. Jag bet ihop tänderna och knep ihop ögonen samtidigt som han trängde sig in i mig. Ut och in, ut och in. Jag försökte koppla bort smärtan, den skarpa knivseggen mot mitt underliv, men idag var en sådan dag som det bara inte gick.
En av dem höll fast mina armar medan den andra fortsatte att våldta mig, förstörde mig både på insidan och på utsidan. Han stönade i mitt öra, viskade hur skönt det var, hur mycket han tyckte om detta.Precis när jag trodde att jag skulle gå sönder så kom han tyst. Han drog sig snabbt ur och knäppte byxorna samtidigt som hans vän släppte mina armar, dock förstod jag egentligen inte varför han höll i dem eftersom det var inte så att jag skulle göra motstånd idag heller. Jag hatade mig själv för det.
”Inte ett ord din äckliga lilla hora. Du är bara till för att knullas, din kropp är inte värd mer.” viskade han innan han de gick och lämnade mig kvar. Jag visste att han hade rätt.
Jag försökte gå som vanligt till min lägenhet i Tyresö. Sista gången, tänkte jag. Detta var sista gången. Imorgon kl. 5.30 går flyget. Sen behövde jag aldrig prata med dem igen. Lägenheten här är såld och jag behöver aldrig komma tillbaka om jag inte vill.
Smärtan dunkade mellan benen när jag gick in genom dörren och tog av mig skorna. Jag gick in i badrummet och drog ner byxorna. Blod.
Jag hade lärt mig att inte ta några fina underkläder till träningarna på onsdagar eftersom jag visste att de skulle följa efter mig på vägen hem och våldta mig så hårt att trosorna antingen blev blodiga eller så skulle de slita sönder dem.Jag gjorde en grimas när jag gick in i duschen och började duscha. Så fort jag särade på benen så kändes det som att de körde upp en kniv i mig. Vilket de nästan gjorde idag. Jag rös vid tanken.
Ibland kände de att det inte var nog att våldta mig med deras kroppar, ibland skulle de använda föremål. Det kunde vara en mobil, en penna, en sten från marken eller en kniv. Mina ärr på brösten bevisade det sista.
Sängen var väldigt välkomnande när jag slängde mig ner på den och slöt ögonen. Natten ockuperades av mardrömmar, om sliska händer och kukar som rörde mig överallt och smärta, en olidlig smärta.
Planet krängde till innan den mjukt landade på flygplatsen i Heathrow. Jag kollade ut genom fönstret och log, äntligen skulle jag börja mitt nya liv.
Jag var tvungen att vänta nästan 45 min på att alla mina väskor skulle ha kommit i rätt händer. När jag stäckte mig efter den sista så råkade en man knuffa till mig.
”Oops, sorry.” sa han ursäktande innan han tog tag i sin väska och gick.
Min kropp ställde sig i försvarsposition direkt när han rörde mig. Jag kände att skräcken och hatet kom, såg honom gå fram till sin fru, undrade om han hade gjort henne illa någon gång.
Du är i London, inte Tyresö. Här är de inte monster.
Jag rabblade de orden medan jag tog mina väskor och gick mot utgången. Eller rättare sagt, försökte. Jag hade aldrig varit på Heathrow förut och hittade absolut ingenstans. När jag gått förbi samma affisch med något löjligt pojkband som det stod ”where we are tour” på tre gånger så skulle jag precis ge upp när en kvinnoröst ropade på mig.
”Felicia!” Rättare sagt så var den en tjej i min ålder som stod och viftade på armarna. Hennes röda hår slängde över axlarna. ”Over here!”
Jag gick lite skräckslaget fram till henne, nästan beredd på att hon skulle slänga sig på mig och ge mig världens kram.
”Hi! I ´m Christen. Nice to finally meet you, we have been looking forward to this ever since Tyresö called us and said that they have a really good player that…” hon fortsatte att prata medan allt jag kunde tänka var hur roligt det lät när hon hade försökt säga Tyresö.
Christen visade sig vara lagkaptenen i det nya laget, vilket gjorde att hon hade hand om alla nya som kom till klubben.
När vi kom ut från flygplatsen så drog jag långsamt in luften. Detta är min nya start, mitt nya liv, min chans.
Förklaring
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
